The Eyes of Orson Welles 2018

Mark Cousins har gjort både bra och dålig film tidigare och när han här ger sig i kast med att berätta om Orson Welles hamnar resultatet någonstans mittemellan.

Genom att analysera målningar och skisser som Welles lämnat efter sig återger Cousins historien om en ung pojke som tidigt förlorade sin mamma och sedermera blev till en av sin tids främsta filmskapare. Vi lär känna mannen som person ganska ytligt, men hans otaliga verk och inspirationskällor, desto mer ingående.

Cousins tolkar relikerna med omsorg och vördnad och läser upp sina tankar som ett brev till idolen. Det är ett annorlunda grepp och bitvis ett väldigt spännande sådant. Jag rycks med och blir nyfiken på mer. Det är ett motsägelsefullt och rikt liv som målas fram och turerna, liksom romanserna är många. Tonen är lite melankolisk, fast har ändå inslag av ironi mellan varven, vilket piggar upp.

Dock börjar det efter ett tag kännas väl monotont. Händelser och människor radas upp utan att någonsin egentligen få ta plats. Det enda som hörs och syns är den ensidiga dialogen som förs.
 Det mesta är intressant, som till exempel Welles valda stilgrepp i filmerna som går igen i hans skisser, men det är lite platt presenterat och ibland också nästan för personligt. 
Jag som åskådare känner mig en aning utanför, som det femte hjulet. Det är lätt frustrerande eftersom mina funderingar inte får något utrymme och jag aldrig ges någon möjlighet att se på bilderna med egna ögon, innan Cousins redan har tolkat dem åt mig.

Det är svårt att bedöma en film som denna. Dels just för att den bygger på en annan persons högst subjektiva tankar, fast även för att jag möjligen någonstans känner att det går lite inflation i den här typen av okritiska hyllningar till manliga genier. Missförstå mig rätt, hyllningar är härliga! Men när man ämnar göra en engagerande film för andra att se, bör man kanske ha en något mer granskande blick.

I slutändan tycker jag ändå att jag fått behållning av det jag sett. Denna poetiskt hypnotiska film är trots allt, om än med viss möda, värd att spendera två timmar framför.

”The Eyes of Orson Welles” är en nostalgisk och ömsint skildring av en stor man som inte längre är. Jag hade gärna sett att personer i hans omgivning, kvinnor, vänner och andra inspirationer fått ta mer plats under filmens ändå ganska långa speltid. Nog för att dokumentären heter ”The Eyes of Orson Welles”, men med lite mer fokus på dem han riktar sin blick på, hade möjligen kunnat lyfta inte bara den, utan helheten också.