The Eyes of Tammy Faye 2021

Tammy Faye kommer från en fattig familj, och får inte vara med i bygdens frikyrka eftersom hennes mamma är frånskild. Men när hon väl smiter in börjar hon tala i tungor och blir kallad ett mirakel. 

 

Några år senare går den nu vuxna Tammy Faye, spelad av Jessica Chastain, i bibelskola (om någon sett satirmusikalen “Reefer Madness” så har hon PRECIS samma energi som Mary Lane) och möter den karismatiske Jim Bakker (Andrew Garfield). De blir kära och bygger tillsammans ett kristet imperium, där deras kristna tv-show står i centrum. Vad Jim predikar är Framgångsteologi, en okonventionell tolkning av Bibeln som förenklat går ut på att om folk donerar pengar och tänker positivt kommer de få framgång och välstånd. Gud vill att folk ska vara rika! Gud gillar prylar! 

 

Paret Bakker drar in miljoner och lever det ljuva livet, men deras äktenskap börjar falla isär, de är båda intresserade av andra personer, och utomstående krafter är sugna på deras tv-studio.

 

“The Eyes of Tammy Faye” är baserad på en dokumentär med samma namn som utkom år 2000. RuPaul var filmens berättarröst. Jag har dessvärre inte haft möjlighet att se den, men spelfilmen ska följa dokumentären väldigt nära.

 

Filmen utgår, som titeln antyder, helt från Tammys synpunkt, så publiken vet inte säkert vad som händer med Jim. Det antyds t.ex. att han hade relationer med andra män, men publiken kan, precis som Tammy, bara gissa huruvida det är sant.

 

“The Eyes of Tammy Faye” är en konventionell, Oscarsfiskande biopic. Den går kronologisk genom en intressant persons liv, ger möjlighet för en skådespelerska att fula ner sig för att få en Oscarnominering till Bästa kvinnliga huvudroll (check!), vissa skeenden har injicerats med steroider för dramatikens skull, och det erbjuds inte många överraskningar ens för någon som inte visste något om paret Bakker innan. Men filmens skapare vet åtminstone - för det mesta - när de ska klippa bort saker. Filmen håller stadig takt och hoppar över mindre viktiga skeenden, som turerna kring hur de byggde sin show, Tammys andra äktenskap och så vidare. Vissa saker blir dock lite märkliga, det finns ett sånt där “och sen så var det bara över!”-beroende av receptbelagda tabletter. Jim var anklagad för sexuella övergrepp, men det pratas mestadels om det som en affär.

 

Jag tycker inte att likhet är det viktigaste när man väljer skådespelare för en film baserad på verkliga personer. Men det känns ändå värt att kommentera att filmen gör paret Bakker en stor tjänst med rollbesättningen. Jim ser inte ens lite ut som Andrew Garfield, så mycket kan jag säga.

 

Porträttet av Tammy Faye är sympatiskt, men inte okomplicerat. Tammy har vad Jim kallar en Betty Boop-röst, hon gillar att shoppa, bryr sig mycket om sitt utseende, och verkar inte vara det skarpaste verktyget alla gånger. Men hon tror genuint att man som kristen ska älska alla människor, och hon står upp för vad hon tror på, även när det är obekvämt. 

 

1985 genomförde hon en banbrytande intervju med pastorn och AIDS-aktivisten Steve Pieters om hans homosexualitet, hans sjukdom och hans tro. Tammy Faye uppmanade andra kristna att inte bara be för de som var sjuka i AIDS, utan även att vidröra dem, något som var väldigt progressivt för tiden - även utanför kyrkliga kretsar. (Prinsessan Diana skulle två år senare få en enorm uppmärksamhet för att hon skakade hand med en AIDS-patient.) Hennes accepterande attityd, och uttrycksfulla personlighet och stil, gjorde henne till gayikon. 

 

Förutom Jessica Chastains Bästa kvinnliga huvudroll nominerades filmen för Bästa hår och smink. Det är en intressant nominering. Visst är kanterna till Chastains proteskinder osynliga, men det ger fortfarande en uncanny valley-känsla, som att någonting inte stämmer. Men framför allt för att Tammy Faye hade en väldigt egen look när det gällde smink, som de flesta skulle kalla “för mycket”. Jag uppskattar att filmen inte försöker ge någon djupare betydelse till den, vi får se både främlingar och närstående säga elaka saker, men Tammy ändrar sig inte. Det är hennes signatur, och folk får säga vad de vill om den saken.

 

Överlag är det en hyfsat intressant film som berättas oerhört konventionellt. Ingredienserna finns här: paret Bakker var karaktärer med spännande liv, Chastain och Garfield spelar bra ihop, de överdådiga 80-talsmiljöerna och kläderna är roliga att titta på, filmen slösar inte tid med ointressanta saker. Men samtidigt går den inte så djupt in i tv-predikantsbiten som de kunnat, och den tveksamma moralen kring det. Att anklagelserna om ett sexuellt övergrepp främst framställs som en affär sitter inte helt rätt heller.

 

Men det största problemet för mig är att när jag sitter och tittar på filmen tänker jag att jag önskar att jag tittade på en dokumentär om det här istället. “Fact is stranger than fiction” som de säger. Och ibland tar fiktionen bort något, istället för att lägga till.