The Final Girls 2015

Tänk om din enda chans att återse din döda mamma är att kliva in i den skräckfilm hon medverkade i på 80-talet? Det är det bisarra men smått genialiska upplägget i ”The Final Girls”, en uppfinningsrik metaskräckis och parodi på gamla slasherfilmer av ”Fredagen den 13:e”-typen.

Taissa Farmiga (”American Horror Story”) är collegestudenten Max vars mamma (Malin Åkerman) - en misslyckad skådespelerska med kultrysaren ”Camp Bloodbath” som kändaste merit - omkommer i en bilolycka. Flera år senare anordnas ett maraton med filmen och dess uppföljare. Max tvingas dit av sina vänner och när en brand utbryter i biosalongen och våra hjältar sugs in i filmen där de måste överleva den maskerade, deformerade mördaren Billy.

Som en slags skruvad kombination av ”Scream” och ”The Cabin in the Woods” tar man välbekanta skräckfilmsklyschor, kastar om och hånar dem med gott humör. Huvudpersonerna försöker resonera med filmens karaktär som är envisa stereotyper, när Billys bakgrundshistoria berättas förflyttas vi till en svarvit flashback, och i finalen tvingas man springa i slow-motion. Filmens slampa (Angela Trumbur) är så strippsugen att man tvångsklär henne i flytväst och grillvantar!

Det är ganska simpel men lättsam humor. Fokuset ligger dock på Max och hennes desperata kamp att återskapa en relation med modern, något som kompliceras eftersom mamman är en tonårig rollfigur i en slasherfilm. Det är dock både rart och stundtals gripande, kanske mycket för att denna typ av drama är så ovanligt i en sådan här slags film. I övrigt är det mer en komedi än skräckfilm - de flesta offer dör i slapstickartade olyckor och våldet är betydligt nedtonat (blod är icke-existerande).

Manuset lider av tunna karaktärer och en fyndig idé som inte alltid kommer till sin rätt. Man hade gärna sett mer kulturkrock än den gamla ”vad är en mobiltelefon?”-scenen och åtminstone lite splatter. Humorn går inte alltid väl i hand med den stundtals seriösa tonen, speciellt när det kommer till den fåniga om än lite lustiga slutscenen.

Men för sin genre är det fortfarande en sevärd och underhållande film som vinner mycket på sitt förvånansvärt stora hjärta men även sina begåvade aktörer. Farmiga och Åkerman är perfekta för sina roller, och Adam DeVine (”Pitch Perfect” 1 och 2) stjäl varje scen som stenkorkad kåtbock. Höjdpunkten är dock när Trimbur knaprat i sig en burk Adderall och förvandlas till ett påtänt monster. Ett av många garv i en uppfinningsrik metafilm vars typ av idé bör uppmuntras i en annars ojämn och blek genre.