The Finest Hours 2016

Ett av livets små mysterier som filmrecensent är att försöka få före detta lovande filmregissörers karriärer att gå ihop. Ta Craig Gillespie, hittills mest känd för den finstämda och hyllade indierullen “Lars and The Real Girl” och skräck-komedin “Fright Night”. Två, ska vi säga annorlunda, filmer som rimligtvis borde resultera i fler berättelser i samma ådra. Men, nej. Istället har den gode Gillespie regisserat ett drygt två timmar långt sjödrama som uppfyller varje kliché som någonsin uppfunnits i den hollywoodska drömfabriken. När sluttexterna rullar är den största frågan av alla: hur hamnade en så egensinnig regissör i det här projektet. Ett mysterium som sagt.

Storyn då. Året är 1951 och Bernie Webber (Chris Pine) är en smått obeslutsam ung skeppare som jobbar för den amerikanska sjöräddningen. Han uppvaktar sin blivande fru Miriam (Holliday Grainger) lite klädsamt trevande, blir småmobbad av karlakarlarna på  jobbet och har en bästa vän som är helreko. Allt är med andra ord frid och fröjd. Tills den dag då en rekordhård storm drabbar den amerikanska östkusten med all sin kraft. Snart visar det sig att oljetankern Pendleton har brutits itu och den överlevande besättningen – under ledning av den rättrådige sjömannen Ray Sybert (Casey Affleck) – försöker göra sitt bästa för att överleva det hela.

Naturligtvis faller det på den oerfarne men genomrekorderlige Bernie Webber att ge sig ut till havs för att en gång för alla bevisa sin manlighet och rädda de strandsatta sjömännen. Ska han bli en sann hjälte eller gå under på vägen? 

Innan vi kommer in på det negativa här (och det finns en hel del) så låt oss börja med det som filmen gör rätt. Större delen av speltiden utspelas under en minst sagt intensiv storm, och den är fantastiskt skildrad. Filmmakarna har satsat hårt på att göra havet rått, kallt och vildsint. Det är i de här stunderna som filmen griper tag på riktigt. Här finns ett par scener som är bland det snyggaste jag sett i genren skepp-går-under-i-hård-storm. Överlag är det en snygg och välproducerad film som tar sin tid att etablera både karaktärer och katastrof. So far, so good, som man säger.

Tyvärr ackompanjeras de vackra bilderna av ett manus så nedtyngt av klyschor att det går på grund redan halvvägs in. Alfahannarna Chris Pine och Casey Affleck kisar mot kameran och ser särdeles tagna ut av stundens allvar. Det blir många långdragna teatraliska suckar när de inser att deras lott är att leva upp till den amerikanska hjältemyten. Överspel är bara förnamnet här. Den unga blivande frun får ägna större delen av filmen åt att tårfyllt längta efter sin man, när hon inte misslyckas med att köra en bil och istället hjälplöst kraschar i en snödriva medan hennes man räddar dagen, vill säga. Eric Bana är med på ett hörn, men verkar ha insett vartåt det barkar och mumlar förläget igenom sina repliker utan att göra något intryck alls.

Jag vill verkligen gilla “The Finest Hours”. Sjunkande fartyg, vinterstormar och Cape Cod-mys är verkligen up my alley. Men när det hela dränks i så mycket sockersöt sirap, smäktande trumpeter och teatraliskt överspel, så går det inte att ta på allvar. Droppen som får det hela att rinna över är en slutkläm som signaleras lika subtilt som en nedtryckt båttuta. 

Någon klok person sa att Star Wars-prequelsen blir bra mycket bättre filmer bara man stänger av ljudet och bara njuter av bilderna. Jag inbillar mig att detsamma gäller för “The Finest Hours”. Skalar man bort dialogen och de snyftande stråkarna så borde man rimligtvis ha en finfin stund framför sig.