The First Monday in May 2016

Dokumentären ”The First Monday in May” handlar om förberedelserna inför en av världens mest prestigefyllda modeutställningar, nämligen Metropolitan Museum of Arts årliga välgörenhetsgala som går av stapeln den första måndagen i maj. Costume Institutes kurator Andrew Bolton planerar den varje år tillsammans med Vogues chefredaktör Anna Wintour, och 2015 års mål var att överträffa den legendariska Alexander McQueen-utställningen som dragit in flest miljoner dollar till museet.

Till sin hjälp har de rådgivande regissören Wong Kar Wai, och med finns även Baz Luhrmann, modeskaparna Karl Lagerfeld, Jean Paul Gaultier och John Galliano, samt en mängd skådisar och popikoner med Rihanna i spetsen. Även många kinesiska representanter, journalister och kulturarbetare är involverade för att hjälpa dem med årets tema; "China: Through The Looking Glass" - en kompilation av västerländskt mode med inspiration från Asien.

Galan är oerhört exklusiv med endast 500 gäster varav världskändisar som Justin Bieber, Chloë Sevigny och George Clooney sitter vid varje bord. Filmen ger en unik inblick i en värld få av oss har tillträde till, men den går inte mycket djupare än så.

Regissören Andrew Rossi ställer tidigt frågan om mode kan räknas som konst. Vi får veta att Metropolitan Museum of Art har en lång tradition av samarbete med Vogue, cementerat av tidigare chefredaktören Diana Vreeland som gick vidare från tidningen till museet, men också att institutet med alla modekreationer ligger nere i källaren, längst ner på museets rangskala kan tyckas. Karl Lagerfeld berättar att Coco Chanel och de andra stora modeskaparna aldrig såg sig själva som konstnärer, utan skräddare.

Frågan glöms snart bort när vi dras in i de hektiska förberedelserna, och nervositeten över att få allting klart ökar allteftersom galan närmar sig. I samtalen med den asiatiska konstavdelningen och med kinesiska dignitärer och journalister uppstår dock snart andra och mer akuta dilemman; utställningen riskerar ju till sin natur att bli lite som en västerländsk hyllning till Orientalism. Kläderna är inspirerade av västerländska filmer och idéer om Asien, och hela utställningsidén är baserad på förlegad historia, mönster och design. Men när frågan ställs hur det nya Kina ser ut, kan ingen svara på den.

Det blir också en politiskt balansgång när man ska besluta hur Mao ska porträtteras – kan hans porträtt kanske visas tillsammans med Buddha eftersom han till viss del ersatt eller åtminstone likställts i betydelse med religionen? Här får Wong Kar Wai sätta ner foten och förklara att det skulle uppfattas som en förolämpning. Mao får stanna kvar i rummet utanför Buddha.

Men inte heller här går filmen in i några djupare analyser, utan fortsätter med de praktiska förberedelserna. Rent visionärt är det mesta som visas upp en ren njutning att se, från de fantastiska kreationerna som bärs upp från källaren till dekoren som förvandlar museilokalen till en designdröm som får en att tappa hakan.

Men precis som Wintour blandar högt och lågt från finkultur till kändisar från sociala medier på gästlistan, blandar Rossi upp de spektakulära visionerna med småaktigheter bakom kulisserna, som när Vogue-teamet gör sig lustiga över vilka de inte vill ha med på galan eller högljutt klagar över att Amal Clooney inte stannat för att prata. När kameran följer efter en småpratande Justin Bieber på galan blir det lite som Paparazzi.

Om mode är konst eller hur västvärden porträtterar Kina känns mest som outforskade sidospår. Den egentliga handlingen är enkel och rättfram – hur det går till att förbereda en av en av världens mest berömda modeutställningar. På vägen möter vi de största celebriteterna inom film, mode och musik, och filmen blir dessutom riktigt spännande mot slutet. Det här är ingen film som kräver särskilt mycket av tittaren, men är man på humör för något lättsamt och dessutom gillar mode blir det ett lätt val. Det är trots allt det hetaste och mest spektakulära eventet i New York!

”The First Monday in May” får tre och en halv stjärna av mig, men i brist på halvor uppgraderar jag den till fyra stjärnor för en vackert och väl berättad dokumentär.