The First Omen 2024

Liksom praktiskt taget alla skräckklassiker så var det dags för ”Omen” (1976) att dammas av för en ny runda. Det var trots allt ett tag sedan remaken 2006 och varken den eller de sista uppföljarna var särskilt imponerande. Nu är det alltså läge för en prequel som ska berätta förhistorien till Damien, pojken som är Antikrist i mänsklig form.

 

Tidigt 1970-tal sänds amerikanska Margaret (Nell Tiger Free) till Rom för att tjänstgöra i en kyrka. Nunnorna är snälla, barnen söta och rumskompisen en uppmuntrande partyprinsessa. Men snart blir det tydligt att allt inte står rätt till då allt mer underliga och skrämmande saker börjar hända.

 

Förväntningarna är tyvärr låga när det kommer till en sådan här film. Dels för att uppdateringar av gamla klassiker sällan funkar, och inte heller den religiösa typen. Se bara på fjolårets magplask ”Exorcist: Believer” som passar in i bägge kategorierna. Med svaga titlar som ”Pope’s Exorcist” och ”The Nun” börjar dessutom viftandet med krucifix bli aningen tjatigt.

 

Men regissören Arkasha Stevenson (som även varit med och skrivit manus) finner nya sätt att skaka liv i både genren och franchisen. Här undviks onödiga CGI-effekter eller tröttsamma ”Conjuring”-spöken som irrar omkring. Istället leds vi via vår intent ont anande hjältinna in i kyrkans på ytan trygga korridorer och upptäcker stegvis dess kusliga hemligheter.

 

Det är en film som med sin speltid på två timmar och försiktiga, subtila upptakt skulle gått vilse utan rätt regissör och skådespelare. Men långfilmsdebuterande Stevenson (”Channel Zero”) vaggar oss varsamt men bestämt in i berättelsen med symboliska bilder i kombination med etableringen av miljön och vår huvudkaraktär.

 

Det hjälper med stabila veteraner som Sônia Braga, Ralph Ineson, Bill Nighy och Charles Dance i biroller. Men i slutändan är detta Frees film, en välförtjänt första huvudroll på film efter att ha spelat i ”Servant” och ”Game of Thrones” på tv. Hon balanserar skickligt konsten att inte förvandla sin protagonist till en mesig torrboll och samtidigt göra henne sympatisk och trovärdig.

 

Medan filmen fortfarande mest är besläktad men den trots allt överlägsna originalfilmen så vävs allt samman i en tillfredställande upplösning. En inte helt förutsägbar twist som berättar vad som ligger bakom det hela gör att vi kan förlåta ett slut som uppenbarligen flirtar med ytterligare uppföljare i filmserien.

 

Man kopplar även en stor del av storyn till den katolska kyrkan och dess ökända, påstådda sexuella övergrepp. Det hanteras minst sagt smidigare och modigare än i ”Pope’s Exorcist”. Detsamma med italienska språket/accenten, eller snarare bristen på. Trots mestadels engelskspråkig dialog så återskapar man snyggt 1970-talets Rom, speciellt med dess politiska protester som bakgrund.

 

Stevenson har sagt att hon hämtat inspiration från både kultrysaren ”Possession” och Alan J. Pakulas filmer, och det är lätt att se filmen som en kombination av religiös body horror och konspirationsthriller. Här finns även vinddrag av ”Jacobs inferno” och ”Angel Heart” men där andra skräckfilmer gärna lånar friskt av andra så känns det här mer som respektfulla influenser i ton och stämning.

 

”The First Omen” lär kanske inte tillfredsställa den blodtörstigaste skräcknörden och speltiden tryter aningen på tålamodet, även om det funkar bättre än i många superhjältefilmer och biopics. Frågan är hur den kommer klara sig i den oundvikliga jämförelsen med kommande, hajpade ”Immaculate” som rör sig kring samma tema. Men som prequel till en av 1970-talets mest ikoniska rysare samt som fyndigt bidrag till skräckfilmens religiösa subgenre så är den klart över medel.