The Fog 2005

Hollywood har fått idétorka och då får man ta och återvinna något gammalt ur arkivet. Det var inte länge sedan vi fick nya versioner av både "Huset som Gud glömde" och "Boogeyman" och näst på tur står John Carpenters "Dimman" från 1980. I originalet kunde vi se en ung Jamie Lee "The Scream Queen" Curtis i huvudrollen som Elizabeth, en roll späda TV-skådisen Maggie Grace (”Lost”) fyller ut blekt.

Vår oskuldsfulla hjältinna Elizabeth har rest hem till den lilla byn Antonio Bay belagd vid North Carolinas kust, där det firas hundraårsjubileum och den frostiga modern samt otrogne pojkvännen Nick (Tom Welling) väntar. Kanske borde Elizabeth rest hem en annan vecka för snart sprider sig en kuslig stämning över staden och tre ungdomar från trakten hittas mördade i en fiskebåt mitt ute till havs. Elizabeth tror att de mystiska dödsfallen kan vara sammankopplade med hennes återkommande mardrömmar men hittar ingen logisk förklaring. Samma kväll väller ett tjockt dimtäcke in över staden och dödar allt i dess väg. Det visar sig att byn ruvar på en mörk hemlighet då de fyra män som står i fokus under jubileet en gång i tiden barbariskt mördade en hel besättning av sjömän och deras familjer för att komma över Antonio Bays landmark... Behöver jag säga mer än att hämnden är ljuv och stunden är kommen. Detta sömnpiller är regisserat av Rupert Wainwright som tidigare gjort den inte så tokiga men överdådiga "Stigmata" med Patricia Arquette i huvudrollen. Liksom den nyss nämnda filmen är "The Fog" visuellt tilltalande men den skrämmer inte mer än en lugn båttur en varm sommardag. Denna film har blivit utnämnd till något så smickrande som en av de 100 sämsta filmerna någonsin av Internet Movie Databases besökare och när jag tänker efter så har jag inte sett en så här dålig skräckfilm på år och dagar, med undantag för Uwe Bolls "Alone In the Dark". Det kvittar att duktiga Selma Blair (”Hellboy”) ges stort utrymme som den tjattrande Stevie och att hon mer än gärna tvättar bilen tillsammans med groteska spöken. Blair gjorde för övrigt alla sina stunts själv och måste ha gråtit blod då hon legat i blöt under två dagar i en tank för denna kalkon. "The Fog" är lika underhållande som att sitta och vänta på att tvätten ska bli klar. Jag hade även önskat att man tagit och skickat av talanglöse Tom Welling (”Smallville”) med första båt ut mot havs - till elaka sjöbusar. Varken Welling eller Grace har den rutin som krävs för att göra film i stort format. Det är uppenbart att det bara fått huvudrollerna p.g.a. sitt fördelaktiga yttre. Jag undrar om någon av de båda någonsin tagit en dramalektion annars kanske det vore på sin plats.

Originalfilmen må vara en av Carpenters sämre filmer från 80-talet men denna nyfilmatisering känns mest som en skändning av en skräckfilm som legat fridfullt begraven det senaste två decennierna. Storyn ligger relativt nära originalets, men Carpenters och Wainwrights iscensättning kunde inte skilja sig mer. Skrämselmomenten kan jämföras med att någon knackar dig på ryggen och ropar bu. Mycket mer än så är det inte och då blir 90 minuter plågsamt långa i en biostol. Jag hoppas att de som springer iväg till närmsta biograf, och struntar i min vänligaste varning, för att se "The Fog" skonas. Jag hoppas en tjock dimma drar in över biografen och täcker duken så ingen mer människa behöver bevittna vad jag sett.