The Forever Purge 2021

"När sirenen tjuter är alla brott inklusive mord tillåtna i tolv timmar. Polis, brandkår och akutpersonal är otillgängliga fram till imorgon bitti då The Purge avslutas."

Den olycksbådande tv-sändningen är numera välbekant för alla "The Purge"-fans efter fyra filmer (och en tv-serie som typ ingen såg). Den meddelar början på en makaber amerikansk tradition som blottar det värsta med USA, en gång om året. Man gör bäst i att låsa om sig ordentligt för att inte hamna i händerna på skjutglada rednecks, eller bli huggen i ryggen av en bitter granne. En natt då gatorna färgas röda av blod, med tanken att rensa samhället på alla problem och ge befolkningen en sanktionerad möjlighet att lätta på sina mörkaste aggressioner.

Under Purge-natten som helst kan plocka upp ett vapen och bli en hjälte, en mördare eller ett offer. Jag har alltid gillat det kittlande/obehagliga konceptet med "The Purge": en snäppet mer intelligent och politiskt laddat skräck-franchise som också kan vara minst lika blodig som "Saw".

Den femte filmen i serien försöker göra saker och ting lite annorlunda. Här finns en god ambition att skriva om spelets regler och skaka om den nu så bekanta mallen. För när Purge-natten är över, när sirenen tjuter på nytt och folk kan återgå till vardagens trygghet, visar sig många missnöjda individer långt vara ifrån klara med sitt roliga. "Forever Purge" sprider sig som en sjuk trend, och USA:s ledare står maktlösa inför den brutala våg av mord som sveper över landet på ljusa dagen.

Nya karaktärer, miljöer och dilemman för varje film är annars det som hållt "The Purge"-franchisen intressant sedan starten 2013. I centrum står denna gång en tuff mexikanska (Ana de la Reguera, "Army of the Dead") som flytt över gränsen med sin make (Tenoch Huerta) och en naiv bild av "den amerikanska drömmen". De tvingas samarbeta med en möjligen smått rasistisk cowboy (Josh Lucas) och hans familj från Texas, för att överleva. Snart inser gruppen att deras enda hopp är att korsa gränsen till Mexiko. Nu ska alltså amerikaner fly till säkerheten på andra sidan muren - I see what you did there!

"The Purge"-filmerna är nu fem till antalet och denna förmodas vara den sista. Det är på tiden, för det blir uppenbart att filmserien börjar gå på sparlåga. Trots att denna franchise hållit en stabilt hög nivå, och lyckats behålla mitt intresse genom åren, så känns det nu mer än någonsin som att vi faktiskt sett allting förr. I slutändan handlar det ändå om att springa genom stan, ducka kulor och undvika rasistiska idioter som härjar i halloween-masker. Då och då tar manusförfattarna en andningspaus från massakern för att låta karaktärerna yttra icke så subtila repliker om hur världen vore en bättre plats om alla bara kunde hålla sams. 

Filmernas upphovsman James DeMonaco har denna gång överlämnat registolen till mexikanske Everardo Valerio Gout, en relativt oprövad filmregissör som dock tappert håller traditionen uppe genom att dela ut käftsmällar till Trump-administrationen och beklaga sig över hatet som splittrar Amerika. Men den becksvarta satiren som genomsyrade tidigare filmer har någonstans gått förlorad. Inte heller är Gout någon hejare på action, vilket gör stora delar av filmen mer röriga än spännande.

Ett tveksamt budskap om att endast våld kan stoppa våld - öga för öga, tand för tand - lämnar publiken med en besk eftersmak. Filmen som vill kritisera det vapengalna landet i väst är själv en produkt av det, en ironi som helt har gått filmskaparna förbi.

 

Underhållningsvåld och samhällskritik kan ändå vara en vass kombination, och några av "The Purge"-filmerna har gett skräckfans både spännande och tänkvärda stunder i biomörkret. Nu är dock filmserien tömd på sista droppen blod, och inte har den heller så mycket nytt att säga.