The Front Runner 2018

Kommer ni ihåg när Gary Hart blev amerikansk president år 1988? Såklart inte, för det hände aldrig. Hans namn föll i glömska och allt på grund av ett litet snedsteg som blåstes upp i media.

Hugh Jackman spelar Gary Hart, senatorn från som just börjat kandidera till president. Året är 1986 och den charmige och vältalige Hart spås utmana Bush Sr. om platsen i Vita huset.

Men när en blond kvinna syns smyga ut ur hans hem, kan media inte riktigt hålla tyst om saken. Är det så att den gode senatorn, som talar om familjevärderingar och moral, ägnar sig åt lite vänsterprassel? Skit samma om alla fakta stämmer och om detaljerna är på plats. Det här är för bra rubriker för att missa. Tidningarna som konkurrerar om läsare har just hittat sig en snaskig skandal.

Relationen mellan pressen och politiker har alltid fascinerat mig, och många med mig. Mellan "Alla presidentens män" och "House of Cards" finns det gott om spännande historier, både fiktiva och alldeles verkliga, som skildrar den där inte så enkla relationen. För vem har egentligen störst makt: de som får igenom lagar och styr landet, eller de som formar folkets opinion och upplyser dem på daglig basis?

Det blir en dragkamp om makten, mellan en man som kan bli Amerikas näste president och två redaktioner som jagar läsare.

Filmen utspelar sig hos tre läger. Dels hos Hart och kampanjens högkvarter. Dels hos redaktionerna på Washington Post och Miami Herald som vill bräcka varandra i att få ut det senaste först. I centrum står en allt mer pressad politiker, mitt uppe i sitt livs viktigaste kampanj, och allt mer trött på inkräktande frågor om sitt privatliv.

Mediedrevet som följde tvingade så småningom Gary Hart att hoppa av kampanjen. Mannen som spåddes bli USA:s president är nu ett bortglömt namn som varken du eller jag har hört talas om. "The Front Runner" försöker ge honom lite upprättelse och peka på det absurda i medias behandling, av Hart men också många liknande fall sedan dess. Moral och etik kommer ofta på tal i journalisternas frågor i filmen, men de stannar aldrig upp för att själva fråga sig hur lämpligt deras egna beteende är.

Oftast i den här typen av filmer är det de goda och ärliga reportrsrns som kämpar mot korrupta politiker och högre makter som vill tysta dem. Här är det omvända roller. Och säga vad man vill om Gary Harts förkärlek till kvinnor, men med tanke på vad andra makthavares gjort och sagt efter honom, känns det som att man kan unna karln en liten flört med en söt modell. Filmen gör det klart och tydligt att allmänheten inte brydde sig lika mycket som medierna trodde, och att majoriteten ansåg att tidningarna hade trampat i klaveret.

Jason Reitman ("Thank You For Smoking", "Tully") berättar den här historien i en lättsam ton, som dock varken bjuder på några stora känslor eller skratt. Oklart är varför han överlag vill berätta den, och varför jag har lagt två timmar på att titta på den. Det är mer en anekdot, en bortglömd tidningsnotis än en hel biografi. Filmen saknar en stark story eller konflikter, och det känns om att Reitman redan är medveten om detta och därför halvsover i registolen.

Det är som att hela filmen går på valium. Från den lugna hissmusiken i bakgrunden till Hugh Jackmans prestation - det finns inget som överraskar eller imponerar. Ingen höjer rösten. Konflikterna saknar spänning. Den vassa satiren uteblir. Dramat bränner aldrig till.

Vi lever i en rätt skoningslös tid, där det räcker med en illa genomtänkt tweet för att en kändis ska förlora sitt jobb och bli "persona non grata". Idag är det knappt längre gammelmedia som sköter drevet, utan snarare folket i sociala medier. "The Front Runner" är en påminnelse om att inte döma innan man vet alla fakta, och även då - vilka är vi att kasta den första stenen?

Men i jämförelse med en mycket vildare och knäppare verklighet år 2018 är historien om Gary Hart inte särskilt snaskig eller spektakulär. Den framstår rentav som ganska blek, och varken Jackman eller Reitman gör mycket för att blåsa liv i den.

Underhållande men uddlös. Intressant men intetsägande. Tänkvärd men trist. Historien om Hart hade antagligen gjort sig bättre som en dokumentär.