The Gambler 2014

Wahlberg går helt enkelt all-in, markant viktnedgång och allt, i rollen som ska få den amerikanska publiken att ha överseende med "Transformers: Age of Extinction" och glömma allt som har med James Caans sjuttiotalsskjortor att göra.

Men ansatsen till trots så uteblir storvinsten. Det hänger till stor del på att Wahlbergs spelberoende litteraturprofessor ganska snabbt blir ointressant, så småningom direkt påfrestande. Efter en stund är han rakt av odräglig. Där Caans protagonist var en komplicerad kicksökare är Jim Bennett för uttalat nihilistisk, en uttråkad besserwisser vars symboliska självskadebeteende tar sig uttryck i att han gång på gång spelar bort hutlösa summor pengar och sätter sig i skuld hos tyngre och tyngre gangsterbossar på ett närmast parodiskt vis. Scenerna vid spelborden är mer spännande för publiken än för Jim Bennett själv. Han har samma likgiltiga inställning både när han slumpar bort hundratusentals dollar och avslutar livslånga relationer. Livet, döden, litteraturen, han har sedan länge klurat ut rubbet. Synd bara att han visar hela sin hand så tidigt.

Det är alltså inte Wahlbergs fel att man till slut inte bryr sig om vad som händer med hans karaktär, det är lätt att köpa hur han käftar med koreanska gangsters eller håller maniska brandtal framför en föreläsningssal full med beundrande studenter. Men när sårbarheten väl får komma fram bakom svadorna av briljerande cynismer har man tröttnat för länge sedan.

Gangsterbossarna i filmen har märkligt nog större tålamod med dessa nonchalanta poser. De tycks vara mer benägna att psykoanalysera än att lemlästa Jim Bennett. Nu gör inte "The Gambler" anspråk på någon socialrealism, men lite jönsigt blir det när dessa förment iskalla mördare hellre talar i gåtor och bollar litterära referenser med huvudpersonen än håller på med gangsterfasoner. John Goodman gör en grotesk och minnesvärd insats som en faderlig och filosofiskt lagd skurk, men särskilt läskigt blir det aldrig.

För att inte gambla i onödan med publikens intresse ska Wyatt ha klippt ned "The Gambler" från tre till två timmars speltid. Det är på sina håll uppenbart att man har varit tvungen att offra stora sjok av berättelsen, särskilt vad gäller Jim Bennetts bakgrund och hans kärlekshistoria med en ung kvinnlig student. Brie Larsons roll har reducerats så mycket att den i princip är överflödig.

Det är inte alls omöjligt att en längre version hade gjort större rättvisa åt filmens delikata yta, fyllt i en del konturer och rättfärdigat idén att göra en remake överhuvudtaget. 

Men att spekulera i sådant är ungefär lika meningsfullt som att spela roulette, särskilt om man som Jim Bennett verkar strunta fullständigt i om man vinner eller inte.