The Gift 2015

Du må vara färdig med det förflutna, men det förflutna är kanske inte färdigt med dig. Detta tvingas Jason Batemans framgångsrika affärsman Simon långsamt att inse när det förflutna knackar på dörren i den sömnigt trygga, kaliforniska villaförorten dit han och hans hemma-arbetande fru Robyn (Rebecca Hall) flyttat för att starta ett nytt liv. 

Simon har fått ett toppjobb på ett stort säkerhetsföretag och de båda ser fram emot att vända blad och lämna en del personliga problem bakom sig. Men det som må ha startat som ett oskyldigt sammanträffande, ett oväntat återseende med en bortglömd klasskamrat från skoltiden tvingar snart Simon att börja ta i tu med det han har i backspegeln, hur gärna han än helst vill fortsätta se framåt.

Den australiensiske skådespelaren Joel Edgerton ("Warrior", "Exodus: Gods and Kings") tar oss tillbaka till 80- och 90-talens stalkerrullar som ”Sova med fienden” och ”Farlig förbindelse” i sin långfilms-regidebut som han själv skrivit, och mycket passande är det här han själv som knackar på dörren. Med en dämpad röst, en försiktig, socialt obekväm framtoning och en löst hängande gubbjacka över axlarna skrämmer Gordo (Edgerton) inte någon när han kliver fram i inredningsbutiken och känner igen Simon från high school. Simon själv vill hålla det obekväma artighetspratet till ett absolut minimum medan Robyn är tillräckligt vagt välkomnande för att Gordo ska återkomma till dem. 

Som en undergiven och oönskad hund kommer han linkandes tillbaka till huset på dagarna, lämnar gåvor vid deras hus och frågar efter Simon, trots att han givetvis vet att han arbetar. Robyn, som i det närmsta ömmar för stackars Gordo, öppnar dörren och släpper in honom, ovetandes om vilka mörka händelser hon samtidigt släpper in över den välstädade tröskeln.

Joel Edgertons strama regidebut bjuder in tittaren att behagligt luta sig tillbaka för att sen snabbt tvingas upp på stolskanten. Med ett nedtonat, närmast skandinaviskt krim-tempererat skådespeleri, ett iakttagande foto som ger svala skräckfilmsvibbar och ett finstämt soundtrack sätter han ytterst precist tonen för en thriller i det lilla. Vi förstår snart att hemligheter döljs bakom skratten under parmiddagarna och att under ytan döljer sig minnen man helst vill glömma. Allt som behövs för att sätta den lugna tillvaron i idyllen på spel är ett oväntat och oönskat besök. 

Det är en njutning att se filmens centrala trio spela mot varandra, i en film där skenet bedrar bär alla bär de alla på sina egna demoner bakom ögonen. Bateman och Hall får ordentligt med utrymme för att trovärdigt gestalta den där lilla bubblan av trygghet som byggs upp ett par emellan, fint och intimt men samtidigt skrämmande bräckligt. Möjligen får de för mycket tid på sig. Det är lätt att vaggas in i det svala, smygande Haneke-tempot men bladen i denna bladvändare till film vänds på tok för långsamt för att spänningen ska kännas elektrisk. Pusselbitarna faller på plats i ett tempo som fick mig ointresserad när det till slut brände till, även om vändningarna må vara lika oväntade som hoppa-till-momenten. 

Joel Edgertons nerviga stalker-thriller är visserligen välpaketerad, men betyget tas ned av tempo-problemen. Ett ytterst varsamt inslaget paket som tar lite väl lång tid att öppna.