The Glorias 2020

“The Glorias” är baserad på den feministiska ikonen Gloria Steinems självbiografi "My Life on the Road”, och mycket riktig består en stor del av filmen av just resande. Vi får följa Gloria som barn runtkuskandes i familjens husvagn, eftersom pappa Leo (Timothy Hutton) är handelsresande och tycker att "resor är den bästa utbildningen”, därefter som ung kvinna i Indien där hon blir varse kvinnornas ur de lägre kastens utsatthet, och slutligen som vuxen när hon hittat sin röst med hela USA (och världen) som arbetsplats. 

Resan är dock inte kronologisk utan hoppar fram och tillbaka i tidslinjen, som ibland låter Gloria möta sitt yngre eller äldre jag och reflektera över livets förhoppningar versus hur det blev. Ibland samsas många olika åldrar på samma bildruta. Gloria spelas nämligen av fyra olika skådisar; Ryan Kiera Armstrong som pappas lilla flicka, Lulu Wilson som iakttagande tweenie, Alicia Vikander som flörtig ung kvinna, och slutligen Julianne Moore som den fullfjädrade feminist vi känner så väl och som gått till historien för allt det hon gjort för jämställdhet och kvinnors rättigheter! Egentligen är det väl fem Glorias, om man räknar in verklighetens äldre Gloria som dyker upp i några korta sekvenser…

Filmen blir som en sorts resumé över Glorias goda gärningar. Vi får följa hennes tid som journalist på New York Magazine där hon kämpade mot chauvinism, och som undercover-bunny på Playboy-klubben vilket resulterade i en uppmärksammad artikel i Show Magazine. Hon startade tidningen Ms. Magazine tillsammans med andra aktivister. Scenerna med Bella Abzug (Bette Midler) och Flo Kennedy (Lorraine Toussaint) livar upp rejält, för liksom många andra tributfilmer som täcker in en människas liv i långfilmsformat kan resultatet kännas något platt, då den radar upp händelse efter händelse utan att gå in på djupet i någon av dem. Moore exempelvis känns väldigt autentisk som Gloria även utseendemässigt, och har mest speltid, som ofta används till att skaka på huvudet och småle tillsammans med sina aktivistsystrar över alla samhällsorättvisor. Budskapen blir övertydliga på bekostnad av karaktärsporträtten.

Ändå tycker jag nog att den två och en halv timme långa filmupplevelsen lyckas bra med att hålla uppmärksamheten. “The Glorias” är stillsam och beskrivande, och drar mot det stiliserade med drömsekvenser och animerade element insprängda i “Frida”-regissören Julie Taymors regi. Ibland klipps arkivmaterial ihop tillsammans med nyinspelat, som när aktivisterna håller tal eller demonstrerar någonstans. Filmfotot är snyggt gjort i en färgfattig gammaldags palett av Rodrigo Prieto, och här finns symboliska svartvita sekvenser på Greyhoundbussen med landskap i färg utanför. Insidan blir då en tidlös plats för reflektion, när de olika Glorias samtalar med varandra eller bara samexisterar i tystnad, på väg mot nya mål.

Filmens främsta behållning får nog ändå ses som utbildande, en historielektion i feminism och samhällsutveckling. Glorias egen mamma Ruth (Enid Graham) var även hon en duktig skribent, men måste använda en manlig pseudonym eftersom “det var så på den tiden”. När Gloria träffar Nordamerikanska indianstammar är de bekymrade över hur deras språk försvinner eftersom de inte tillåts använda dem i skolorna (vilket för övrigt skedde i Sverige på liknande vis med samerna). I TV-intervjuer bemöter hon sexistiska kommentarer om sin kropp och klädsel med tystnad. Bella summerar deras aktivism med att “om en person bryter mot lagen är det olagligt, men om flera gör det är det samhällsutveckling”.

Filmen får en att reflektera över hur mycket jämställdhetsrörelsen uppnått under Glorias tid som aktivist, men även hur mycket som finns kvar att göra. Det gör “The Glorias” till ett viktigt och sevärt samhällsdokument som är högaktuellt än idag.