The Good Lie 2014

“The Good Lie" tar avstamp i södra Sudan, i slutet av 1980-talet. När en liten by blir anfallen och förstörd av gerillasoldater tvingas en grupp barn fly för sina liv. Alla andra går under i katastrofen: föräldrar, syskon,  vänner. De påbörjar en lång och fruktansvärt plågsam vandring till fots genom den sudanesiska öknen för att komma i säkerhet, bort från kriget. Det är här vi från början får stifta bekantskap med filmens fyra huvudpersoner. Lillebror Mamere, systern Abital och de bägge vännerna Jeremiah och Paul. De överlever och hamnar i ett flyktingläger, men många andra dukar under på den långa vandringen. 

Det är klokt av regissör Falardeau att skildra flykten från kriget - att visa varifrån de kommer. Och visst är det stundtals jobbigt att se. Tyvärr brister skildringen här och var, barnskådespelarna är ibland inte helt övertygande och stridsscenerna lider av en brist på autenticitet. Det är uppenbart att berättelsens själ ligger i den andra delen - där de fyra vännerna flyttar till USA.  För det är här, när de för första gången får sätta sig på ett flygplan och reser rätt in i välståndets och kapitalismens förlovade rike som filmen lägger in nästa växel. 

Reese Witherspoon som arbetsförmedlaren Carrie dyker upp först dryga halvtimmen in berättelsen. Hennes tuggummituggande, lätt nonchalanta, slarviga singeltillvaro kontrasteras direkt mot de fyra flyktingarnas storögda fascination med deras nya land. Här avverkas en rad fisk ur sitt rätta element-skämt på ett lite småputtrigt sätt (de har aldrig sett en telefon, förstår inte varför folk slänger gammal mat i snabbköpet) och genast börjar en lite mysig feelgoodstämning lägga sig över filmen. 

Men säg den lycka som varar, snart uppenbara sig mörka moln på horisonten. Systern Abita blir inackorderad hos en familj på andra sidan landet. Paul, den eviga strulputten i gruppen, klarar inte integrationen i det nya samhället och börjar söka sig till problem. Samtidigt plågas Mamera av sitt dåliga samvete för att hans äldre broder gav sitt liv för att han skulle få leva. Men med hjälp från ett par godhjärtade amerikaner (Reese Whiterspoons karaktär genomgår naturligtvis en förvandling här) börjar de pussla ihop en ny tillvaro.

"The Good Lie" syftar på den livsläxa som Mamera lär sig under resans gång: ibland kan en lögn vara god om målet är att överleva - eller hjälpa någon. Det stämmer naturligtvis, men som budskap är det inte utan att man får lite känsla av att producenterna tagit visdomsorden från en kinesisk lyckokaka. För det här är en film som väger upp en dyster fond med kilovis av sött socker. Det funkar mestadels, men det är inte utan att man önskade att de kunde sparat på det sentimentala krutet emellanåt. I slutändan har Falardeau gjort en fin film som påminner oss om att det viktiga i att värna om vår medmänsklighet, att våga sträcka ut handen. 

Filmer om krigsflyktingar hör inte direkt till vanligheterna, speciellt inte när det gäller bortglömda konflikter i Afrika. Philippe Falardeaus bidrag till genren är ett välkommet tillskott. Och det räcker ändå ganska långt.