The Gorge 2025

På en hemlig plats någonstans i världen finns en ravin som från en bas på varje sida av avgrunden övervakas av militär personal. En person bor ensam på varje bas och byts varje år ut. Det råder strikt förbud för öst- och västsidorna att ha minsta kontakt. Ingen vet vad som finns där nere på bergsbottnen, men ondskan som känns närvarande är så stark att det talas om porten till självaste helvetet.

 

Till detta ingenstans kommer amerikanske Levi (Miles Teller) och litauiska Drasa (Anya Taylor-Joy). Att båda är enormt skickliga prickskyttar har vi redan introducerats till i inledningen, men främst är de människor som bär på emotionellt bagage som plågar dem. Det är just dramat kring två sargade själar som möts som är filmens grund. Teller och Taylor - Joy ger de själarna och bandet mellan dem stor trovärdighet.

 

De bådas nyfikenhet på personen på andra sidan ravinen växer sig allt starkare och härligt lekfull ton lyser upp i det övriga mörkret. Hur mycket de blodisande ljuden än ekar mellan ravinens väggar så hindrar det inte Levi och Drasa från att uppslukas av varandra. Det är tydligt att manusförfattaren Zach Dean är mest intresserad av studiet av mänskliga behov när han vägrar att stressa sönder skildringen av relationen. Det har han min eloge för.

 

Spänningen är oavbrutet på nagelbitarnivå, men den skapas på ett smart sätt som tillåter dramat att bära den. Den blir starkare av att vi faktiskt bryr oss om människorna som vi följer och genuint vill att de ska överleva. Filmen är insvept i kuslig atmosfär och tät mystik skapas av att det länge hålls tillbaka på svaren kring vad som pågår. Känslan av isolation är intensivt skapad.

 

Det är inte det minsta förvånande att thriller och drama vävs ihop så bra som det gör med tanke på vem som sitter i registolen. Scott Derrickson (Sinister) har aldrig glömt människan när han skräms. Här släpper han dock in ovanligt mycket ljus för att vara en film som han gjort utanför sitt bidrag till MCU med "Doctor Strange". Fortfarande känns det inte som att han säljer ut sig konstnärligt som han gjorde med den filmen.

 

Den Derrickson som publiken mest lärt känna tidigare är en av vår tids bästa skräckregissörer och även om det inte är samma fokus på det fasansfulla här så finns hela tiden ett hot byggt på det okända. Ekon av spelet "Silent Hill" med tillhörande filmatisering är tydligt när dimman döljer det otäcka och när skräcken kommer så känns det verkligen som att hamna i en mardröm.

 

Actionscenerna är tunga och sammansmälter med de kalla kårarna, vilket för tankarna till spelet "Doom". Detaljrikedomen i fantasyelementen vittnar om enorm skaparglädje, men de får ändå aldrig kampen för överlevnad att kännas som en lek. När vapnen avlossas är det riktigt svettigt och slagsmålen är brutala. Scenografin är fantastisk. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är en högklassig pulshöjare.

 

Med "The Gorge" ger Derrickson oss en de luxeupplevelse där inget som hans fans vill ha av honom saknas. Dessutom får den genuint mänskliga värmen det att kännas som att han utvecklats ännu mer som filmskapare. Att han lyckas blanda genrer och tonfall så brett som han gör här utan att röra till det gör det hela ännu mer fascinerade. Den här ravinen är värd flera besök.

ANNONS: Prova på Apple TV+ i en vecka och streama "The Gorge" gratis