The Greasy Strangler 2016

Titt som tätt kommer det en riktig skräpfilm som ett gäng hipsters och kulturpersoner av någon outgrundlig anledning bestämmer sig för att hylla till skyarna. I år är den filmen "The Greasy Strangler". Den har rätt folk bakom sig; Fantastic Fest, Spectrevision med Elijah Wood i spetsen (som också är producent) och har hyllats på festivaler runt om i världen. Men det hela känns som att någon försöker spela alla ett spratt för det här kan vara en av de absolut sämsta filmer jag någonsin sett!

Filmen handlar (om man nu kan kalla det det) om en far och en son som bor tillsammans, båda har en förkärlek för att gå runt i sina underkläder och pappan älskar olja på och i allt; på korven, extra på baconet, som hudlotion och på grapefrukten. Tillsammans driver de en disco-rundvandring i staden där pappan pekar ut platser där kända disco-artister (inte) gjort olika saker. Vi som tittare utsätts här för diverse rasistiska och patetiska stereotyper samt kvinnan som kommer hamna i en kärlekstriangel med fader och son.

Just det, inte att förglömma; pappan dränker även sig själv i olja och mördar folk som gjort honom orätt, vilket oftast har varit att folk inte gett honom olja i den utsträckning han önskat.

Jag vet inte var jag ska börja?! Kanske med det obefintliga skådespeleriet, den fullkomligt hiskeliga musiken, den icke-existerande regin, den utstuderade kostymen, de korkade bi-karaktärerna. Det hela är bara så obeskrivligt dåligt att jag inte vet var jag ska ta vägen...

Filmen påminner ibland om Morran och Tobias men i jämförelse så är Gustafsson och Rheborgs skapelse i klass med Dreyers "En kvinnas martyrium". Det här är en film som får en att se Stefan & Krister i nytt ljus som stora konstnärer och jag har nog aldrig känt mig så tom, arg, hopplös och sorgsen under en film som jag gjorde under de här 90 minuterna.

Det finns folk som jämfört "The Greasy Strangler" med John Waters tidiga filmer men där Waters alltid skildrade sina ibland vämjeliga karaktärer med värme och kärlek så visar den här regissören (jag väljer att inte nämna hans namn då han inte förtjänar det) bara förakt för sina.

Ett uttryck som används mycket i filmen är bullshit artist, de enda bullshit artisterna är klåparen som gjort den här dyngan och de som lät honom.