The Green Inferno 2013
Synopsis
Några studenter från New York åker till Amazonas för att rädda en utdöende stam. Dessvärre kraschlandar de i djungeln och blir tillfångatagna och tas som gisslan av samma stam de skulle rädda.
Info
Originaltitel
The Green Inferno
DVD-premiär
11 januari 2016
Digitalpremiär
11 januari 2016
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
NonStop Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Senaste om filmen
Splatter med ett budskap
Precis
som Eli Roths övriga filmer så blev den här kannibalskräckisen lite oförtjänt
sågad. Men även här finns duglig kombination av splatter och skräck även om
miljöbudskapet kanske inte går hela vägen hem.
Eli Roth har gjort en film om miljöaktivism och situationen i Amazonas regnskogar! Vad är oddsen? Men lugn bara, den som väntar på något gott… Så snart våra hjältar träffar på filmens kannibalstam så sparar man inte på avslitna kroppsdelar, lemlästningar och frosseri i blod och plågsam död.
Stackars Roth. Han lever för sin förkärlek till gammal, nostalgisk B-skräck men lyckas inte till skillnad från vännerna Quentin Tarantino och Robert Rodriguez riktigt injicera det lika subtilt i sina verk. Denna hans fjärde/femte (beroende på hur man räknar premiärer) film som regissör är minst lika sågad som hans andra.
Det är dock inte riktigt rättvist. Här är han så inspirerad av italienska kannibalfilmer från 80-talet, främst ”Cannibal Holacaust”, att de till och med nämns i eftertexterna. Trots ett kanske något pretentiöst budskap om vikten av att offra sig för ett ädelt syfte – i detta fall miljön – så är det först och främst en splatterfilm vi talar om.
Folk (läs: kritiker) som klagar på vältrandet i våld, blod och tortyr bör ha lärt sig vad de kan vänta sig av en Eli Roth-film vid det här laget. Precis som i de överlägsna ”Cabin Fever” och ”Hostel” finns här obligatoriska stråk av skräck och terror i kombination med slafset. Eftersom vi tvingas bevittna kannibaloffrens fruktansvärda öden så kan vi relatera till de levande stackarna som sitter fängslade i en bur.
En traditionell skräckfilm på gott och ont. Imponerande splattereffekter, skrämmande monster med en mänsklig sida, spänning och twistar för att balansera våldet samt en bisarrt svart humor (kannibaler med ”munchies” måste vara en första). Men i viss mån offras även karaktärerna (inte bara bokstavligen) då de hamnar i skuggan av allt våld. Lorenza Izzo (fru Roth) övertygar inte lika mycket här som när hon spelade psykopat i makens i övrigt bäst glömda ”Knock Knock”.
”The Green Inferno” lär troligen inte uppnå samma kultstatus som ”Cannibal Holacaust” eller någon av dess likar. Men som kannibalfilm med rejäl dos splatter går den hem så länge man inte är ute efter att analysera dess budskap, eller fåniga slut. Och som bonus får vi se vad som hände med ”Spy Kids”-ungen Daryl Sabara…
Stackars Roth. Han lever för sin förkärlek till gammal, nostalgisk B-skräck men lyckas inte till skillnad från vännerna Quentin Tarantino och Robert Rodriguez riktigt injicera det lika subtilt i sina verk. Denna hans fjärde/femte (beroende på hur man räknar premiärer) film som regissör är minst lika sågad som hans andra.
Det är dock inte riktigt rättvist. Här är han så inspirerad av italienska kannibalfilmer från 80-talet, främst ”Cannibal Holacaust”, att de till och med nämns i eftertexterna. Trots ett kanske något pretentiöst budskap om vikten av att offra sig för ett ädelt syfte – i detta fall miljön – så är det först och främst en splatterfilm vi talar om.
Folk (läs: kritiker) som klagar på vältrandet i våld, blod och tortyr bör ha lärt sig vad de kan vänta sig av en Eli Roth-film vid det här laget. Precis som i de överlägsna ”Cabin Fever” och ”Hostel” finns här obligatoriska stråk av skräck och terror i kombination med slafset. Eftersom vi tvingas bevittna kannibaloffrens fruktansvärda öden så kan vi relatera till de levande stackarna som sitter fängslade i en bur.
En traditionell skräckfilm på gott och ont. Imponerande splattereffekter, skrämmande monster med en mänsklig sida, spänning och twistar för att balansera våldet samt en bisarrt svart humor (kannibaler med ”munchies” måste vara en första). Men i viss mån offras även karaktärerna (inte bara bokstavligen) då de hamnar i skuggan av allt våld. Lorenza Izzo (fru Roth) övertygar inte lika mycket här som när hon spelade psykopat i makens i övrigt bäst glömda ”Knock Knock”.
”The Green Inferno” lär troligen inte uppnå samma kultstatus som ”Cannibal Holacaust” eller någon av dess likar. Men som kannibalfilm med rejäl dos splatter går den hem så länge man inte är ute efter att analysera dess budskap, eller fåniga slut. Och som bonus får vi se vad som hände med ”Spy Kids”-ungen Daryl Sabara…
| 2 januari 2016 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Green Inferno
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu