The Handmaiden 2016

”The Handmaiden” är baserad på boken ”Fingersmith” av britten Sarah Waters, men Parks har valt att flytta handlingen från det viktorianska England till ett modernt Korea på 1930-talet. Och flytten fungerar alldeles utmärkt.

Detta är en romantisk kriminalhistoria och handlar om den unga svindlerskan Sookee som övertalas att vara med på en kupp som går ut på att lura en aristokratisk kvinna Hideko på pengar. Sookee ska ta anställning som kammarjungfru hos Hideko och övertala denne att gå med på äktenskap men den förstnämndas kumpan som sedan ska sno åt sig förmögenheten. Dock uppstår så småningom heta känslor de två unga kvinnorna emellan och snart vet man inte riktigt vem som lurar vem.

Filmen är uppdelad i tre episoder varav de två första berättar samma historia ur olika synvinklar varefter den tredje ger oss sedan upplösningen. Det är dramaturgiskt ett modigt, men också så här med facit i hand, ett väldigt lyckat grepp. Det blir lite långt i inledningen, fast samtidigt är det så detaljrikt och intressant hela tiden att man inte någonsin tröttnar. Det finns dessutom hela tiden ett driv framåt mot upplösningen och den oundvikliga konfrontationen, som vi vet skall komma även om vi inte vet hur då regissören hela tiden är steget före.

Chan-Wook Parks filmer brukar ta lite omvägar och hoppa in på små fascinerande sidospår till huvudploten, men han är hela tiden sin huvudstory trogen och lyckas på detta något vingliga sätt upprepat överraska oss i publiken. Så också här. 

Regissörens signum, förut det frodiga narrativet är det magnifika miljöerna som omger det. Scenografin, kostymerna och allt som jag kan hitta att vila ögonen på är så hänförande, att jag häpnar. Lägg dessutom till den enastående musiken som smeker mina trumhinnor så att jag nästan själv brister ut i ett sång- och dansnummer där jag sitter.

”The Handmaiden” är ett spännande och mycket intensivt drama som man upplever med hela kroppen och verkligen alla sinnen. Filmen är en fest och jag ensam är unikt inbjuden. Det är såklart du med, men när jag ser det, i en fullsatt salong i Cannes är det bara jag där och det är så riktig biomagi ska kännas.  

Man hade kunnat klippa lite mot slutet för att få till ett smidigare avslut och vissa av sexscenerna bär tydligt spår av en manlig dirigent och hans blick. Ändå finner jag inte kvinnokropparna i filmen vara objekt, mer än de också i andra filmer brukar vara, för det är trots allt på deras initiativ vi får se erotiken utspelas och det är vackert även för min heterosexuella kvinnliga blick. Samtidigt som sensualiteten och de heta, nakna omfamningarna faktiskt är befogade och viktiga delar av den huvudsakliga röda tråden.


”The Handmaiden” är inte en lika blodigt poetisk film som flera av Parks tidigare filmer varit, men det är en otroligt vacker,  väldigt välspelad och extremt laddad thriller om romantik och sadomasochism som du bara måste se.