The Happening 2008

M. Night Shyamalan är en av mina favoritregissörer från Hollywood och det inte på grund av att hans filmer alla är genomgående bra. Nej, det jag gillar med Shyamalan är han gör filmer som ingen annan skulle få för sig att ge sig på.  När hans formel fungerar blir resultatet lysande, som i ”Sjätte Sinnet”, men han kan lika gärna göra ett bottennapp som ”Lady in the Water”. Den här gången blev det något mitt i mellan.

Det börjar i New York, eller rättare sagt i Central Park. En morgon stannar plötsligt alla människor i parken och faller snart döda till marken. Fenomenet sprids, först genom New York och sedan till andra städer på östkusten. Vad är det som egentligen händer, är det en terroristattack eller ett naturfenomen? I Philadelphia arbetar gymnasieläraren Elliot More (Mark Wahlberg) när han får reda på vad som hänt i New York. Han beslutar sig att ge sig ut på landet med sin fru Alma (Zooey Deschanel) kollega Julian (John Leguizamo) och dennes dotter Jess (Ashlyn Sanchez).

Första halvan av filmen känns som en nedtonad katastroffilm, nyhetssändningar rapporterar om terrorister och en lätt panikartad stämning kryper genom allt och alla. Men ganska snart förvandlas ”The Happening” till att fokusera på den lilla gruppen som försöker överleva i Pennsylvanias landsbygd. Det blir till en roadtrip inte helt olik den som Spielberg serverade i ”War of the Worlds” men naturligtvis med mindre action och mer krypande skräck. Shyamalan vore inte Shyamalan om det inte fanns en personlig konflikt i botten av historien och här är det Elliot och Alma och deras trasiga äktenskap som står i fokus.

Regissören har i intervjuer liknat filmen med klassisk Hitchcock, som ”Fåglarna”, och det finns definitivt släktskap där. Det är en tät och spännande film som aldrig riktigt släpper taget om tittaren. Men samtidigt är det något som inte känns rätt. Dialogen är styltig och skådespelarnas insatser känns till stor del riktigt tunna. Framförallt Wahlberg har en del scener som är mindre lyckade.

Det kanske största felet med ”The Happening” är att den då och då tangerar det rent löjliga. Karaktärer agerar ibland fullkomligt ologiskt och jag sitter och vrider mig i biosätet över den klumpiga regin. Det hjälper inte att filmens premiss, som jag inte närmare tänker gå in på, är ganska torftigt presenterad. Men när det fungerar, då är det riktigt bra. Pennsylvanias ängar är vackert filmade och tillsammans med den fantastiska filmmusiken blir landsbygden en skrämmande inramning för de obehagligheter som gruppen upptäcker.

Shyamalan har en unik vision men han verkar allt mer sakna förmågan att skapa en film som fungerar på alla plan och ”The Happening” är inget undantag. I ena sekunden sitter jag på helspänn och njuter för att i nästa undra vad karln egentligen sysslar med. Det är en film som är lätt att reta sig på och svår att älska. Men det finns också tillräckligt med briljans för att jag ska känna mig ganska nöjd trots allt.

ONÖDIGT VETANDE Regissören har för vana att göra en cameo i alla sina filmer. Den här gången är det lite annorlunda, han är med men syns inte till.