The Haunting in Connecticut 2009

Jag tillhör en av de som njuter av en god rulle skräck. Isande kyla som kramar nerverna serverad i dess skönaste form. Men genom åren har ett fullkomligt överflöd av skräckfilmer väckt den oundvikliga frågan - vad är bra skräck? Är det överraskningen som lämnar bromsspår i kallingarna, obehaget som sakta smyger sig på eller kanske den som sitter kvar i ryggraden även efteråt? De flesta rysare lyckas utan svårigheter med det första, klarar med nöd och näppe det andra men misslyckas fatalt med det tredje. De så kallade dussinrullarna. Ett fack där "The Haunting of Connecticut" ohjälpligt hamnar.

Okej gott folk, vi tar det här från början. Ni har flyttat in i ett hus. Ett hus som råkat fungera som begravningshem för några överskumma nekrofiler med lite försmak för drakar och demoner, något århundrade tidigare. Ni känner av dåliga vibbar men hyran är billig så vad fasiken. Upplägget är ganska klart. Naivt gudsfruktande yankee-familj hyr ett hus för att bo närmare sjukhuset då deras son är cancersjuk. Buhu. Snart börjar allt brytas samman när underliga saker inträffar. Dörrar som öppnas, andetag i tomma rum och allmänt skabbig inredning. Och visst visar det sig finnas en ondskefullare historia bakom husets fyra väggar - bokstavligen.

"The Haunting in Connecticut" gör inledningsvis ett gott intryck. Tar sin tid och skrämmer sin del. Den unge Kyle Gallner står för filmens intressantaste insats som den cancersjuke Matt som börjar se skrämmande syner. Alltför snart tappar man dock fokus. Det snos friskt från både nytt och gammalt. "Excorcisten", "The Amityvilly horror", "The Shining", "The Others", för att nämna några. Men att ens komma på tanken att jämföra det här med någon av dem där, är befängt. Med sina genomkorkade och platta karaktärer, ett fantastiskt detaljslarv och ett ganska oförlöst klimax, satsar "The Haunting in Connecticut" mer på blod, köttslamsor och slash mer än psykolgosik finskrämsel. Det är simpelt och billigt.

Och visst kan det te sig halvsaggigt att peka på det orealistiska i en skräckfilm, det tillhör ju liksom upplägget, men inom den givna ramen är det tröttsamt att se hur de allra klyschigaste varningstecknen viftas bort av en familj i förnekelse. När det hela så kröns med en skrattretande duschscen är gränsen nådd. Jag vill inte mer. Jag minns Madsen från scifi-kulten "Dune", jag minns Madsen från "Sideways" men jag vill för allt i världen inte minnas Madsen från det här. Bortkastad talang där producenterna tagit en halvtaskig story, fyllt den med finfina effekter och hoppats att ett par lika halvdana talanger ska bära upp resten.

"Bad things happen to good people" säger Virginia Madsen stammande i inledningen. Snarare är det så att dåliga saker händer dumma människor. Låt "The Haunting in Connecticut" bli en läxa på det.