The Hidden War 2011

"The Bang Bang Club" är grymt våldsam. I vissa scener rör den sig vid gränsen för vad jag klarar av utan att vända bort blicken. Men det är inget meningslöst eller onödigt glorifierat våld vi pratar om utan det finns där för att vi ska förstå vad dessa konfliktfotografer bevittnade under en vanlig arbetsdag.

Filmen bygger på en bok med samma namn skriven av Greg Marinovich och Joao Silva. De tillhörde en grupp fotografer som fick smeknamnet "The Bang Bang Club" i de sydafrikanska medierna eftersom de framför allt befann sig i närheten av våldsamheter och skottlossningar. Till gruppen hörde också Ken Oosterbroek och Kevin Carter, och det är om de fyra filmen handlar. 

Förutom jakten på den bästa, mest omskakande bilden och vilka risker de utsätter sig för för att kunna ta dem, tar filmen upp hur de fyra påverkas av arbetsmiljön de befinner sig i. Och det är höga pris de får betala.

Den moraliska biten är det som gör "The Bang Bang Club" extra intressant. Ni kanske inte känner till namnet Kevin Carter, men hans mest kända bild har de flesta hört talas om. I ett sudanskt flyktingläger lyckades han fånga en utsvulten liten flicka som sitter hukad och utmattad på marken. Bakom henne väntar en gam på att livsgnistan ska lämna henne helt. Bilden vann ett Pulitzerpris, men Carter fick utstå enorm kritik för att han tog bilden men inte kunde redogöra för hur det gick för flickan.

På liknande sätt måste man som publik ställa sig frågan om det är rätt att ta bilder av en man som mördas med machete framför ens ögon och sedan sätts i lågor. En fotograf kan förstås inte obeväpnad gå emot en arg mobb av krigare och om inte fotografen varit på plats skulle ingen veta vad som hade hänt. Men trots de omständigheterna måste det krävas något unikt av de här männen för att kunna utföra sitt jobb och sedan gå hem och veta att man "bara såg på". Det är helt klart inga lätta frågor att ställa, eller besvara - vilket är filmens starkaste kort.

Filmens huvudperson är framför allt Greg som spelas av Ryan Philippe (The Lincoln Lawyer/En Djävulsk Romans). Efteråt förstår man varför valet hamnade på honom - det finns tydliga visuella likheter mellan skådespelaren och den riktiga fotografen. Philippe gör bitvis en stark prestation och visar att han kan annat än vara ögongodis i popcornrullar. Samma sak gäller Malin Åkerman (The Romantics/Watchmen) som spelar bildredaktören som till viss del fungerar som en klippa för fotograferna att luta sig mot. Men jag saknar rätt kemi dem emellan eller någon slags omständigheter till varför de två får ihop det. Det känns mer som ett Hollywood-ögonblick än som något genuint man tror på.

Den som imponerar mest är annars Taylor Kitsch (X-Men Origins: Wolverine) som den drogberoende och samtidigt charmige men halvgalne Kevin Carter. Det är en tacksam roll att spela och han får fram en otroligt mångbottnad karaktär som går djupare och djupare ner i misären ju längre filmen går.

Regissören och manusförfattaren Steven Silver har innan bara gjort dokumentärfilmer, av vilka flera har vunnit priser. Det var nästan tio år sedan som han började fundera kring att göra en film om Kevin Carters öde, men när han pratade med Marinovich och Silva om det insåg hann att historien handlade om mer än bara Carter.

Sydafrikan själv var han där under oroligheterna som utspelade sig de sista åren av apartheidsystemet, 1990-1994, och hela filmen är även inspelad på de autentiska platserna för konflikterna och med riktiga människor från olika townships som statister.

Om Silver kan fortsätta att skapa den här råa dokumentära känslan i framtida fictionfilmer så ser jag verkligen fram emot vad han kan åstadkomma. Det första verket känns redan det som om det kom från en veteran snarare än en rookie.