The Hitcher 2007

För 21 år sen kom originalet och har sedan dess av någon konstig anledning fått en viss kultstatus. Jag som nyligen såg den minns inte mycket mer än att jag ifrågasatte dess status som skräckfilm, och det faktum att den inte åldrats med någon direkt heder. Därför kändes det för en gångs skull berättigat med en remake av Rutger Hauers mordiska färd på Amerikas vägar från 1986.

Kärleksparet Jim och Grace har äntligen fått vårlov och ger sig ut på vägarna för att nå festandet på sin slutdestination. Dock blir deras färd inte helt smärtfri. Så fort mörkret fallit håller de på att kollidera med en man, men lyckas i sista sekunden undvika en katastrof. Chockade av händelsen vågar de inte stanna utan drar vidare till närmaste bensinstation, där de senare träffar mannen de nästan kört ihjäl. Plågad av sitt dåliga samvete lovar Jim att skjutsa honom till närmaste motell, ett löfte han senare ska ångra.

Jag hade hellre sett att man mer sökte den psykologiska effekten, att vara mitt ute i ödemarken utan mobil och med en galning i hälarna, än spåret med gasen i botten som filmen väljer. Det är visserligen precis den tonen filmen sätter efter en stämningsfull och lyckad inledning, men som sen tabbas bort fullständigt när tempot tidigt skruvas upp till maxnivå. Trovärdigheten läggs långt åt sidan när nivån på biljakterna blir nästan åt det absurda hållet. Även om man ser att regissören Dave Meyers tydligt valt att köra på full rulle som underhållningslinje, så blir det snabbt rätt tråkigt och utan överraskningar.

Det gör att Sean Bean som inledningsvis bjuder på en lågmäld och en förbannad obehaglig rolltolkning av psykopatliftaren John Ryder hamnar i skymundan. Istället för ett intressant porträtt av Ryder tar biljakter och helikopterscener över, och det dånar visserligen väldigt mycket, men oj så tomt det dånar sen. Kan tycka det är lite synd att inga ambitioner verkar finnas att ge en liten förklaring till varför John Ryder ogillar allt och alla, för i karaktären och hans mördarlek finns ett intressant porträtt att hämta.   Det som retar gallfeber på mig är att Jim och Grace beter sig som två nötter utan någon förmåga att tänka rationellt en enda gång och deras val av både färdriktning och hjälp blir så klumpigt skrivet att det förtar stora delar av spänningen. Det blir därför problematiskt att finna någon sympati för någon av dem, och jag känner mer; ”skyll dig själv – dö, din idiot”. Kanske inte riktigt den effekt Dave Meyers vill uppnå.

"Liftaren" av årsmodell 2007 har ett snyggt foto, toksnygga huvudroller, bra MTV-musik och lyckas med tre/fyra riktiga hoppa-till-scener vilket resulterar i en helt okej rysarthriller, men som lider av samma tunna manus som sitt original. Skillnaden är bara att nu är det mycket snyggare, gaspedalen är än mer nedtryckt och blodet sprutar åt alla håll och kanter. Har man inte sett originalet rekommenderar jag denna.