The Holiday 2006

Har inte de brittiska mysfilmerna blivit en helt egen genre? Filmer som ”Notting Hill”, ”Fyra bröllop och en begravning”, och ”Love Actually” är filmer som har satt prägel på vad en brittisk ”mysfilm” ska vara. Det känns som att Nancy Meyers nya film, ”The Holiday”, ett Hollywood-spektakel med Cameron Diaz i en av huvudrollerna, försöker förklä sig till just en sådan. Jag undrar om den inte myser lite för mycket?

I filmen möter vi Amanda (Cameron Diaz) och Iris (Kate Winslet), två kvinnor på olika sidor av jordklotet som båda har problem med kärleken. Amanda har precis dumpat sin pojkvän, och Iris har just fått sitt hjärta krossat av sin kollega. Genom Internet tar de kontakt med varandra och väljer att byta hus under julhelgen. Amanda lämnar sin flashiga villa i L.A. för Iris söta lilla stuga utanför London, och vice versa. När de båda möter varsina kulturkrockar i smådråpliga scener (som vi alla sett förut) knackar kärleken på dörren, och diverse komplikationer tar olika sorters vändningar i 140 minuter.

Regissören och manusförfattaren Nancy Meyers gör här en rätt episk film om kärlek. Filmen bjuder på många karaktärer och olika handlingar, och blir lite av en ”Traffic in love”. Problemet med ”The Holiday” är Nancy Meyers lidande förmåga att väva in alla karaktärer i varandra. Många glöms bort (Jack Black), och andra (Rufus Sewell, Eli Wallach) känns mer som funktioner för att få huvudkaraktärernas historier att gå vidare. Detta är dock inte filmens stora problem. Det stora problemet är Hollywoods regelbok. Jag vet att dessa filmer ska vara söta, rätt förutsägbara, och få en att dra på smilbanden. Men detta kan göras med finess, både ”Love Actually” och nu senast ”Little Miss Sunshine” är bevis på det. Regissören vet inte vart hon ska dra gränsen, och drar på á la Hollywood i 180 km/timmen. Människor är alltid trevliga, middagarna är de bästa i karaktärernas liv, barn är sötast i världen. Man blir utmattad som tittare, och man känner sig obekväm från stund till stund.

Det finns en del andra oklara val i ”The Holiday”. Meyers låter till exempel filmen dra åt metahållet, när hon blandar in fejkade trailers och Writer’s Guild of America-ceremonier. Det bidrar inte till någonting av historien. Den utökar bara filmens längd, vilket är ett misstag kan jag säga, utan att överdriva.

Jag hatar inte filmen. Jag har bara en hel del emot den. Den hade vunnit på att tona ner lite av gullighetsfaktorn. Ibland blir den både underhållande och måttligt fängslande, men Meyers verkar vara mer intresserad av att visa hur illa Cameron Diaz sköter vänstertrafiken i England. ”The Holiday” är en väldigt medioker film, du går in, sätter dig ned, spenderar två timmar av ditt liv i mörkret, och går ut. Intrycket efteråt är ganska svalt. Den som klarar sig bäst ur filmens stereotyphet är Jude Law. Han skiner när de andra inte gör det, och han har tur nog att få spela en karaktär med i alla fall två sidor, till skillnad från de andra. Hollywood ska hålla sig borta från de brittiska mysfilmerna. Britterna kan det så mycket bättre själva! Skäms, Hollywood, skäms.