The Hollars 2016

John Hollar återvänder till sin hemstad när han får reda på att modern är svårt sjuk och snart måste opereras. Detta blir en katalysator för en hel del gammalt groll och oanad under mattan skuffad dramatik som lyfter upp till ytan. Men inget ont som inte har något gott med sig.

Familjedramer av detta slag görs tretton på dussinet och det är inte direkt så mycket nytt vi får se i ”The Hollars”. Knasig familjedynamik, möten med det förflutna, rädslor inför framtiden och samtidigt de sedvanliga nya möjligheterna att lappa gamla relationer. Såklart är det mesta sedan kryddat med något ojämn komik. Men även om humorn inte varje gång riktigt hittar sin plats och kunde skruvats till en aning så blir det underhållande nog. 

Den välspelande ensemblen gör dessutom verkligen sitt för att övertyga oss i publiken och de lyckas också med bedriften allt som oftast. John Krasinski är riktigt bra som den bekymrade John och Sharlto Copley som hans misslyckade storebror Ron ger lite välbehövlig men också stundvis obekväm comic relief till den annars rätt tama historien. Också de andra skådisarna, som Richard Jenkins, Margo Martindale och Anna Kendrick, lyckas samstämmigt lyfta där filmen på grund av ett något entonigt och svajigt manus annars riskerar ett platt fall. 

Klyschigt är det som sagt men tacksamt nog blir det aldrig så skrikigt som det lätt annars tenderar bli i liknande familjeupprörelse. Det är inte bara det som syns på ytan som händer, det finns också annan underliggande dramatik som är minst lika fängslande. Denna får tyvärr inte riktigt tillräckligt med utrymme att engagera och jag hade kanske önskat att Krasisnki vågat stanna ett tag vid det mörka och låta det outtalade tala något högre. Som det blir nu, stannar han lite mitt emellan av allt, utan att riktigt ta steget åt något håll.

”The Hollars” är ändå till sist en lagom rolig, lagom charmig och lagom gripande film. Den är inte direkt märkvärdig på något sätt, men filmen roar och berör och får mig något förvånande att till och med gråta mot slutet. Jag har sett detta förr och jag har känt samma innan, men inget av det är något oangenämt och tål därför att både ses och kännas igen.