The Homesman 2014

Enligt initierade källor skulle "The Homesman" aldrig ha blivit gjord om det inte vore för Luc Besson. Det gick helt enkelt inte att säkra finansiering för filmen innan den franske regissörens namn fanns med i listan över producenter. Men man ska inte bli avskräckt av detta - Besson tycks inte ha haft något kreativt inflytande alls över produktionen, som undantaget några hisnande vackra etableringsbilder på de karga prärielandskapen är nykter och värdig rakt igenom.

Inte heller är "The Homesman" - som bygger på Glendon Swarthouts roman från slutet av åttiotalet - någon traditionell western, även om en del av filmens marknadsföring kan föranleda en att vänta sig något i stil med Clintans klassiska vedergällningsrulle "De skoningslösa".

Tommy Lee Jones har mer realistiska anspråk än så. I egenskap av manusförfattare, regissör och leading man har han kallat sitt hjärtebarn för en "film om amerikansk historia". Det pangas ytterst lite med revolvrar under de dryga två timmar som "The Homesman" tar i anspråk och historien är helt renons på hårdkokta machomän som väser oneliners ur mungipan.

Övertygande ansträngningar görs istället för att visa hur hårt och eländigt livet kunde te sig för artonhundratalets amerikanska nybyggare under den stora expansionen västerut. Filmen skildrar hur den präktiga och fromma Mary Bee Cuddy (Hillary Swank) måste frakta tre mentalsjuka kvinnor halvvägs över USA i en liten skraltig vagn med inget mer än den halvalkoholiserade gubbtjyven George Briggs (Jones själv) och Guds goda vilja till hjälp.

Det mikroskopiska bondesamhälle i Nebraska där Cuddy bor saknar helt resurser för att vårda de tre psykotiska kvinnorna, som alla har förlorat nyfödda barn under horribla omständigheter. Bekvämt nog är två av dem närmast apatiska, medan den tredje faller i kategorin bindgalen. Detta intygas av hennes make, en dansk immigrant i David Denciks skepnad, som surrar sin hustru ordentligt inför avfärden. Det omaka paret Cuddy och Briggs har med andra ord händerna fulla på sin farofyllda färd genom laglösa territorier, bitande kyla och hotande svält.

En scen som visar ett möte med en grupp blodtörstiga amerikanska urinvånare fick skäll under Cannesfestivalen för att vara schablonartad och förminskande.

Jones bet ifrån med att "indianerna" skildras ur huvudkaraktärernas på samma gång imperialistiska och obildade perspektiv, i en historisk situation där våldsamma sammandrabbningar med koloniserade urinvånare faktiskt var ett reellt hot. Jag är beredd att ge honom rätt i det, i en film som på det hela taget är sparsam med stereotyperna - även om man önskar att porträtten av de mentalsjuka kvinnorna hade nyanserats en aning. Och visst är det oerhört lyckosamt att den psykotiska och våldsamma passageraren blir foglig och lätthanterlig ganska snabbt.

Jones ska hursomhelst ha en eloge för sin uppenbara strävan att undvika de sentimentala fallgropar som lurar längs vägen i den här berättelsen. Manegen är ju krattad för att både de galna kvinnorna i vagnen såväl som Cuddy och Briggs gradvis ska komma varandra närmre, kanske med livsavgörande insikter som belöning. Givetvis fördjupas relationerna, men Jones verkar sympatiskt nog ointresserad av att visa traditionell Hollywood-vänskap på duken.

Han är också lagom återhållsam när det ska serveras galghumor. "The Homesman" försöker på inga sätt vara så dramaturgiskt insmickrande som andra filmer i den här genren och prisklassen gärna blir. Den är på sina ställen rejält oförutsägbar - inte bara när James Spader plötsligt dyker upp och pratar som en engelsk greve med vad som liknar en permanentad pekingeser på skallen - och växer mot slutet till välstämd berättelse där både karaktärer och den historiska epoken skildras med samma milda grundsorg.

Visst kan man kalla Hillary Swanks porträtt av den uppoffrande Mary Bee Cuddy för en Oscarsflört, samma sak med Tommy Lee Jones illusionslöse och åldrade desertör.

Men det rör sig under inga omständigheter om en skamlös Oscarsflört.