The Hurricane Heist 2018
Synopsis
En grupp unga hackers infiltrerar en av USA:s största myntfabriker för att stjäla 600 miljoner dollar, när den värsta stormen som någonsin uppmätts i USA slår till. Meteorologen Will och agenten Casey måste överleva den fruktansvärda stormen, rädda Wills bror och stoppa tjuvarna från århundradets kupp.
Info
Originaltitel
The Hurricane Heist
Biopremiär
4 maj 2018
DVD-premiär
10 september 2018
Digitalpremiär
10 september 2018
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Noble Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
En shitstorm av gigantiska proportioner
Premiären av ”The Hurricane Heist” föregicks inte av någon pressvisning för recensenter – i ett sådant scenario hade det inte funnits några vinnare. Om bara filmskaparna hade visat på ett lika gott omdöme och låtit bli att producera åbäket.
Ett gäng tjyvar beslutar sig för att genomföra ett spektakulärt rån samtidigt som staden ödeläggs av en apokalyptisk klass 5-orkan. En olidligt käck federal agent (Maggie Grace) och en spjuveraktig meteorolog (Toby Kebbell) försöker sätta käpparna i hjulen för dem. Det är egentligen överflödigt, skurkarna får Björnligan att framstå som kriminella genier. En av dem får en flygande navkapsel i magen och dör på fläcken. Stormen suger upp långtradare i stratosfären och pulvriserar huslängor till höger och vänster, ändå springer alla omkring utomhus och skjuter på varandra.
Det är rätt klent ställt med förnuftet på den goda sidan också.
”Är du en sådan där orkanjägare?”, frågar agenten meteorologen apropå att han kör omkring i en pansarbil och jagar orkaner.
”Nej, jag är meteorolog. Orkanjägare är självmordsbenägna”, blir svaret. Sedan klättrar han på eget initiativ upp i en ranglig radiomast fast det blåser sju miljoner sekundmeter och virvlar hundratals ton metallskrot runt öronen på honom.
Valet mellan forcerad genrehybrid och trött nyinspelning är ändå enkelt. Lite som godartad pest framför kolera. Upplägget i ”The Hurricane Heist” är urbota fånigt men åtminstone nytt. Och Hollywood skämmer ju inte precis bort oss med originalidéer i dessa dagar. Kudos till ”Fast and the Furious”-regissören Rob Cohen för att han vågar kombinera katastroffilm och formulärthriller istället för att mata ut ännu en uppföljare eller förlita sig på någon spänningslitterär förlaga. Vågat!
Eller vänta, förresten. Stryk det. En internetsökning senare står det klart att filmen ifråga faktiskt saknar detta enda försonande drag. I själva verket är ”The Hurricane Heist” gammal uppvärmd skåpmat från nittiotalet. Sylvester Stallone var där och nosade, men kom på bättre tankar och gjorde bergsklättrarthrillern ”Cliffhanger” (1993) istället. Formeln ”Skurkar + Fjälltoppar” framstod tydligen som mer lukrativ än den snarlika ”Skurkar + Orkan”. Det är alltså endast Sly som förtjänar beröm i detta tragiska sammanhang. Tack vare honom fick vi en fördröjningseffekt på eländet.
För låt mig tala klarspråk: ”The Hurricane Heist” är en osannolikt usel film. En och annan amerikansk kritiker har valt att spela djävulens advokat och mena på att det rör sig om en så kallad ”good bad movie”, ett spektakel vars monumentala uselhet har ett tillräckligt högt underhållningsvärde för att göra det sevärt. Men det är en oerhört välvillig tolkning av vad som sker här. Inga anspråk på något åt ”Sharknado”-hållet, ingen självdistans eller glimt i ögat. Filmens genomgående pinsamhetsnivå förlöses inte ens i ett hånflabb. Man har att välja mellan tandagnisslan och total resignation. Sedan är det bara att inta skyddsställning och hoppas på att snusket snart har blåst förbi.
På box office blev förödelsen total. Det är alldeles rimligt. Se om Bill Paxton-blockbustern ”Twister” (1996) ifall suget efter tramsiga orkanjägare blir outhärdligt, eller åtminstone scenen där en kossa flyger omkring och panikråmar i en tromb.
Den sekvensen rymmer mer filmkonst än hela ”The Hurricane Heist”.
Det är rätt klent ställt med förnuftet på den goda sidan också.
”Är du en sådan där orkanjägare?”, frågar agenten meteorologen apropå att han kör omkring i en pansarbil och jagar orkaner.
”Nej, jag är meteorolog. Orkanjägare är självmordsbenägna”, blir svaret. Sedan klättrar han på eget initiativ upp i en ranglig radiomast fast det blåser sju miljoner sekundmeter och virvlar hundratals ton metallskrot runt öronen på honom.
Valet mellan forcerad genrehybrid och trött nyinspelning är ändå enkelt. Lite som godartad pest framför kolera. Upplägget i ”The Hurricane Heist” är urbota fånigt men åtminstone nytt. Och Hollywood skämmer ju inte precis bort oss med originalidéer i dessa dagar. Kudos till ”Fast and the Furious”-regissören Rob Cohen för att han vågar kombinera katastroffilm och formulärthriller istället för att mata ut ännu en uppföljare eller förlita sig på någon spänningslitterär förlaga. Vågat!
Eller vänta, förresten. Stryk det. En internetsökning senare står det klart att filmen ifråga faktiskt saknar detta enda försonande drag. I själva verket är ”The Hurricane Heist” gammal uppvärmd skåpmat från nittiotalet. Sylvester Stallone var där och nosade, men kom på bättre tankar och gjorde bergsklättrarthrillern ”Cliffhanger” (1993) istället. Formeln ”Skurkar + Fjälltoppar” framstod tydligen som mer lukrativ än den snarlika ”Skurkar + Orkan”. Det är alltså endast Sly som förtjänar beröm i detta tragiska sammanhang. Tack vare honom fick vi en fördröjningseffekt på eländet.
För låt mig tala klarspråk: ”The Hurricane Heist” är en osannolikt usel film. En och annan amerikansk kritiker har valt att spela djävulens advokat och mena på att det rör sig om en så kallad ”good bad movie”, ett spektakel vars monumentala uselhet har ett tillräckligt högt underhållningsvärde för att göra det sevärt. Men det är en oerhört välvillig tolkning av vad som sker här. Inga anspråk på något åt ”Sharknado”-hållet, ingen självdistans eller glimt i ögat. Filmens genomgående pinsamhetsnivå förlöses inte ens i ett hånflabb. Man har att välja mellan tandagnisslan och total resignation. Sedan är det bara att inta skyddsställning och hoppas på att snusket snart har blåst förbi.
På box office blev förödelsen total. Det är alldeles rimligt. Se om Bill Paxton-blockbustern ”Twister” (1996) ifall suget efter tramsiga orkanjägare blir outhärdligt, eller åtminstone scenen där en kossa flyger omkring och panikråmar i en tromb.
Den sekvensen rymmer mer filmkonst än hela ”The Hurricane Heist”.
| 4 maj 2018 23:20 |