The Iceman 2012

Titeln syftar på yrkesmördaren Richard Kuklinski (spelad av Michael Shannon) som ofta gick under det namnet. Från 1964 och framåt får vi följa med på den stormiga resa - till viss del sann, till viss del dramatiserad - som utgjorde Kuklinskis liv. Samtidigt som han levde för sin fru Deborah (Winona Ryder) och deras två barn var han också en av tidernas mest ökända torpeder och dödade under sin "karriär" troligen fler än hundra människor. Först ägnade han sig mest åt blygsam kriminalitet i stil med underground-dubbning av porrfilmer men så fort gangstern Roy DeMeo (Ray Liotta) dök upp i hans liv började saker och ting eskalera väldigt snabbt. Kuklinskis explosiva temperament och nästintill obefintliga samvete gjorde honom till det perfekta verktyget för DeMeo, något som han utnyttjade till tusen.

Trots att vi aldrig sett just den här exakta berättelsen på film, så känns allt i filmen igen från sådant man har sett tidigare. Kuklinski är den iskalla men samtidigt oberäkneliga och hetlevrade yrkesmördaren, DeMeo är den respektingivande bossen som ingen käftar med ostraffat, Deborah är den trogna frun som inte ställer frågor, Pronge (Chris Evans) är den psykopatiska loose cannon-karaktären och Rosenthal (David Schwimmer) är den ynkliga hantlangaren som sabbar allt han ger sig in på. Det är gammalt, det är förlegat. Om man ger sig in i den här subgenren år 2012 gäller det att man lägger fram nya kort på bordet om man ska spela hem de stora pengarna, men Vromen kommer aldrig riktigt dit.

Detta gör dock inte "The Iceman" till en dålig film, inte alls. Trots att jag har sett allt tidigare så köper jag det till fullo. Det är gammalt, ja, men samtidigt mycket underhållande. Om man tar exempelvis Liotta så suckar man lite först över att han inte får göra andra roller, men snart inser man att han är bra på det här, han hör hemma bland ljuddämpade pistoler och diverse avkapade kroppsdelar.

Shannon gör som alltid en fenomenal insats och bär i princip hela filmen på sina axlar, det är bara ett fåtal scener som han inte är med i. Precis som i "Take Shelter" vandrar han hela tiden på ett hårstrå mellan totalt lugn och vulkanliknande emotionella utbrott, man vet aldrig riktigt när det slår över. Tyvärr kommer man aldrig riktigt så nära Kuklinski som jag hoppades på då det hoppas väldigt mycket i tiden i en film som klockar in på drygt 90 minuter. Det tas mest stickprover här och där och skrapas på ytan - vilket också är smått fascinerande - men man vill veta mer.

För mig personligen var det dock några av birollerna som var filmens allra vassaste kort. Chris Evans fortsätter här visa att han står långt över den nivå som många säkert vill placera honom på efter mindre lyckade roller. Här är han både rolig och fullkomligt skräckinjagande på samma gång som helvrickade Robert Pronge, en annan yrkesmördare i Kuklinskis närhet. Sen har vi David Schwimmer, mest känd från "Vänner", som jag inte ens kan greppa att jag skriver så här om nu. Jag visste inte ens att han var involverad i det här projektet förrän han dök upp där på duken, skitig, mullig och med hästsvans. Han är verkligen fantastisk i sin roll och steg ordentligt i graderna för mig. Den enda riktigt svaga länken är Winona Ryder som inte verkar kunna bestämma sig för vad hon vill göra med sin karaktär. Ojämnheten är total, särskilt i inledningsscenen där det var riktigt tydligt.

Allt som allt blev jag både positivt och negativt överraskad av filmen på samma gång. Det var en tråkig överraskning att den bygger så mycket på tidigare bidrag till genren och att det är så pass lite som är nytt. Detta hamnar i konflikt med den positiva överraskningen som ligger i att filmen håller så pass hög kvalitet och är välgjord på alla sätt. Det är snyggt, det är våldsamt, det är rappt, det är stabilt. När jag satte mig i biofåtöljen fruktade jag något med B-känsla á la "Kill the Irishman" men fick trevligt nog något som ligger långt över det. Jag håller nu tummarna för att högst kompetenta Ariel Vromen får något fräscht att bita i nästa gång.