The Imaginarium of Doctor Parnassus 2010

Förhandssnacket om "The Imaginarium of Doctor Parnassus" har skvallrat om att den smått legendariska regissören hittat tillbaka till formen. Som i fornstora dagar samarbetar han återigen med manusförfattaren Charles McKeown och han har dessutom fått osedvanligt fria tyglar att infria sin vision.

Här berättar Gilliam om den kringresande teater (eller "imaginarium") som i en jättelik vagn rullar omkring på Londons slitna gator och ger märkliga föreställningar för i princip ingen publik alls. Det är med andra ord hårda tider för teaterns grundare, den odödlige Doktor Parnassus (Christopher Plummer) och hans lilla trogna trupp. Här finns dvärgen Percy (Verne Troyer), teaterns allt-i-allo och kusk, Valentina (Lily Cole), Parnassus tonåriga dotter och unge Anton (Andrew Garfield), illusionist och spjuver. En mystisk främling utan minne som teatertruppen hittar hängandes under London Bridge blir den siste att ansluta till teatern. Tony (Heath Ledger) inser snabbt att teatern måste moderniseras om de ska lyckas nå ut till sin publik. Men är han allt han säger sig vara?

Men gamle Parnassus har ett problem. I ett vad med djävulen själv (spelad av ingen mindre än Tom Waits) lovade han bort sina barn den dag de fyller sexton år, i utbyte mot att han får evigt liv. Nu närmar sig Valentinas födelsedag med stormsteg och den allt mer desperate Parnassus tvingas göra ett nytt vad med djävulen för att ta sig ur knipan.

Nu är det här bara början på en historia som ter sig allt mer labyrintisk efter hand. För trots det enkla anslaget lyckas Gilliam och manusförfattaren McKeown trassla till det för sig så till den grad att det blir mer virrigt än charmigt halvvägs in i filmen. Att Gilliam, mästaren av traditionella fysiska effekter, dessutom förlitar sig i allt för stor grad till i ärlighetens namn ganska dassiga CGI-effekter, hjälper inte till. Här finns scener och landskap som ser ut att höra hemma på en Wii-konsol och de bryter effektivt den skruvade historia som Gilliam försöker berätta.

Men här finns också scener som är av allra högsta Gilliam-klass. Teatern är underbar i sin rangliga uppenbarelse, kostymerna är lika vansinniga som perfekta och det finns mer fantasi i Parnassus skruvade värld än i årets alla blockbusters tillsammans. Det är med andra ord en ganska typisk Terry Gilliam-film, ojämn, full av snedsteg och full av en fantastisk och oefterhärmlig mustighet.

Heath Ledger då? Jodå, han gör bra ifrån sig utan att på något sätt briljera. Det är naturligtvis ofrånkomligt att fokus har hamnat på hans roll efter vad som hänt men det här är inte någon av hans större insatser. Inte heller är det hans karaktär som är filmens hjärta och själ. Nej, det är Christopher Plummers fantastiska Parnassus som äger historien från början till slut. I Plummers tolkning blir han till en försupen, bitter och sentimental version av Ian Mckellans Gandalf och det är precis lika bra som det låter. En större överraskning är kanske att unga fotomodellen Lily Cole och okända Andrew Garfield är riktigt bra som kärlekskranka och bångstyriga ungdomar. Lägg sedan till legendaren Tom Waits som gnistrar och sprakar som djävulen och du har en ensemble som inte går av för hackor.

Hunkarna Jude Law, Johnny Depp och Colin Farrell gör inhopp som olika personligheter av Tony och gör det så gott det går på den korta speltid de har. I filmens skruvade värld fungerar faktiskt tricket att låta Ledgers karaktär spelas av olika skådespelare och Gilliam har lyckats hålla ihop filmen förvånansvärt bra med tanke på Ledgers tragiska död mitt i filmandet.

Så är då "The Imaginarium of Doctor Parnassus" en revansch för den av Hollywood så luggslitne Gilliam? Ja, utan tvekan. Det här är hans bästa film från de senaste tio åren och påminner mer om hans färgstarka tidiga alster än de senare flopparna. Men det känns också som ett missat tillfälle: berättelsen spretar alldeles för mycket och tappar tråden om och om igen. Det här är en film som verkligen skulle må bra av en Director's Cut. Trots det, och trots alla andra brister som finns att hitta här tar jag Gilliams skenande fantasi över färdigtuggade Hollywoodburgare alla dagar i veckan.