The Immortal Life of Henrietta Lacks 2017

Upplever Oprah Winfrey att det trots allt ser lite glest ut hemma i hyllan där hon förvarar sina Emmy-statyetter? Under alla omständigheter kan det väl inte skada med en till?

 

Det faktum att världens mäktigaste kvinna både producerar och spelar huvudrollen i HBO-filmen ”The Immortal Life of Henrietta Lacks” skulle åtminstone kunna tolkas som en ansats i den riktningen. Rollen i fråga är som klippt och skuren för en prisjury att strö superlativ över: Äldre, bräcklig kvinna som ungefär varannan sekund far ut i intensiva känslostormar och stundtals övermannas av maniska, snudd på psykotiska tillstånd. Resten av tiden uppvisar hon charmiga, småknasiga manér. Det rör sig om en rollfigur där den som gestaltar sällan behöver hålla igen eller begränsa sitt register.

Men det är kravlöst att vara cynisk, barnsligt enkelt. Och oavsett motiv så är Winfrey gripande som Deborah Lacks, dotter till titelfiguren, som dog trettioett år gammal i livmoderhalscancer, alldeles i början av femtiotalet. Tragiskt så, men vad som gjorde Henrietta Lacks historisk var det faktum att hennes behandlande läkare på Johns Hopkins Hospital framgångsrikt lyckades avlägsna vad som att kallas för HeLa-celler från sin patient – utan hennes eller familjens vetskap. Cellstammen i fråga gjorde en sensationell karriär i medicinhistorien och ligger bland annat till grund för poliovaccinet och läkemedel mot leukemi och Parkinsons.

 

Henriettas släktingar har i skrivande stund fortfarande inte fått en spänn i ersättning för denna revolutionära upptäckt, i ett klassiskt fall av strukturell och institutionaliserad rasism som av förståeliga skäl har präglat och fortsätter att vara ett olöst trauma för familjen.

Den här historien har framgångsrikt berättats i bokform, och i den aktuella tv-produktionen spelar Rose Byrne författaren Rebecca Skloot, som efter idoga ansträngningar lyckas komma i kontakt med Deborah Lacks i förhoppningen om att hon ska kunna bistå henne i projektet. Det visar sig bli ett komplicerat samarbete, eftersom Winfreys rollfigur pendlar mellan öm förtrolighet och konfrontativ misstänksamhet på dagsbasis. Elefanten i rummet är det faktum att Skoot inte bara är vit utan dessutom, misstänker familjen Lacks, försöker sko sig ekonomiskt på hela företaget.

 

Winfrey och Byrne har en medryckande dynamik i många av scenerna, och förutom den förras Emmy-offensiva (och värdiga) insats så är hela produktionen välsignad med en större mängd riktigt fina birollstolkningar.

Det är en historia om att skapa sin egen upprättelse när makten inte ens låtsas känna vid en och om att förhålla sig till ett osannolikt arv som kom till i en tid när mentalsjukhus fortfarande kunde heta ”The Hospital for the Negro Insane” – här placeras, och omkommer, Henriettas förstfödda, utvecklingsstörda dotter under vidriga former. Scenerna när Deborah undersöker sin äldre systers fruktansvärda öde skär djupt, och gör att man lätt förlåter mindre lyckade narrativa grepp som att oregelbundet korsklippa nutid och dåtid, där Henrietta själv skrider omkring likt en god fe utan att det tillför just någonting.

Visst blir det stundtals väl sentimentalt. Men definitivt inte värre än i ditt genomsnittliga avsnitt av ”The Oprah Winfrey Show” när det begav sig.