The Impossible 2013

Under de år som har gått sedan tsunamin har det säkerligen debatterats inom filmvärlden när det är okej att porträttera denna katastrof på film. När har tillräckligt med tid passerat för att det inte ska kännas som ett smaklöst övertramp på så många människors lidande? Åtta år var i alla fall nog för María Bélon att berätta sin historia.

Personligen var jag ingenstans i närheten av Sydostasien den där annandagen år 2004. Jag har inga nära eller kära som drabbades, ingen personlig sorg att relatera till. Men bara genom att läsa tidningar och se på nyheterna fick jag som många andra förflytta mig till katastrofzonen och ta del av lidandet om och om igen. När "The Impossible" sätter igång är det som att vara tillbaka där, mitt i kvällspressens berättelser om olika människoöden - om familjer som kom ifrån varandra och om lyckoscenerna och glädjetårarna när de ibland hittade varandra igen.

"The Impossible" är baserad på en verklig familjs historia. Egentligen spanjorer, men i filmen har de fått bli britter. Paret Maria (Naomi Watts som gör sig välförtjänt av sin Oscarsnominering) och Henry (Ewan McGregor) samt sönerna Lucas, Thomas och Simon hade som många andra valt att tillbringa julen på varmare breddgrader, närmare bestämt i Khao Lak.

Efter att ha fått njuta av ett par fridfulla dagar befinner de sig vid hotellets pool den där morgonen. När vågen dundrar in har ingen av dem en chans att komma undan och efter att den väldiga vattenmassan översköljt dem alla så blir allting svart - en effekt som är lika otäck som bilderna vi senare kommer att få ta del av.

När filmen återvänder är det en skräckslagen Maria fastklamrad vid ett träd som vi får se. Sedan följer en scen där hon får syn på äldsta sonen Lucas, hur de fruktlöst försöker tampas med den våldsamma flodvågen för att nå fram till varandra, och hur de är nära att lyckas när den andra vågen kastar sig över dem.

Att beskriva de här sekvenserna som dramatiska är en sådan underdrift att jag febrilt försöker leta efter ett mer passande ord. Hade det inte varit baserat på en verklig händelse och dessutom en verklig familj så hade man nog tagit till termer som "överdriven". Men trots att man vet att det är sant är det oerhört svårt att förstå, efter att ha bevittnat denna kamp mellan den lilla människan och den kraftfulla naturen, hur någon överhuvudtaget kunde överleva den här katastrofen. Titeln "The Impossible" får sin förklaring.

Men överlevde var det en del som gjorde, om än nätt och jämt, och de skador de drog på sig efter att ha kastats omkring bland trädrötter, bilskrot och annan bråte - gör fruktansvärt ont att se. Kameran blundar inte för någonting utan visar det som det var - på gränsen till för mycket. Men man lyckas hålla sig på rätt sida smaklöshetsgränsen ändå.

När man väljer att göra en film om en katastrof som tsunamin finns det förstås flera vägar att gå. "The Impossible" fokuserar helt på en enda familj, och hur de försöker överleva och hitta varandra igen. Andra personers öden snuddar man vid, men går inte in på några detaljer. Likaså får räddningsarbetet och relationen mellan lokalbefolkningen och turisterna en mycket liten roll. Det är förstås på gott och ont.

Som tittare kommer vi mycket nära de drabbade huvudpersonerna och vi får följa nästan varenda minut av deras upplevelser. I en sådan situation är det förstås omöjligt att undvika de melodramatiska ögonblicken - de utgör ju hela berättelsen och därför blir det ett måste att perforera handlingen med dem. I ett annat sammanhang hade det kunnat uppfattas som ett billigt knep för att få publiken att känna, men i "The Impossible" känns det helt okej - ja, kanske till och med självklart - att låta tårarna komma.

I alla fall som svensk så har vi en alldeles särskild relation till tsunamikatastrofen, något som även visar sig i denna spanska film om en brittisk familj, för närvaron av svenskar är ständigt påtaglig i bakgrunden.

Det vi inte får med en sådan här fokuserad berättelse är någon slags kommentar till det som hände eller något djupare sammanhang. Det är en katastrof helt enkelt, och just här är det ingen som ber oss att fundera kring något annat. Men nu när den första tsunamifilmen har gjorts är det säkert bara en tidsfråga innan någon ger sig på ämnet igen - och då antagligen med en helt annan vinkel.