The Incredible Hulk 2008

Vår tids dr Jekyll och Mr Hyde är tillbaka. Alltså Bruce Banner tillsammans med sin klorofyllstinna vän Hulk. Den här gången har Eric Bana och Jennifer Connelly ersatts av Edward Norton och Liv Tyler. Inte nödvändigtvis ett nerköp även om Liv Tyler enligt mig inte kan mäta sig i mycket jämfört med Connelly. Men nåja frågan är mer om fransmannen Louis Leterrier kan göra det som Ang Lee inte riktigt lyckades med eller åtminstone göra det som fansen förväntar sig.

Och ”The Incredible Hulk” tar sin början där den första filmen tog sitt slut. Bruce (Edward Norton) är på flykt undan den amerikanska militären och medan han håller sig under radarn försöker han få fram ett botemedel mot sitt alter ego. Men samtidigt kommer hans förföljare honom allt närmare in på spåren och som om inte det vore nog dyker ett annat monster upp. ”The Abomination” vars krafter kan mäta sig till och med med Hulks.

Ja, lämnas inte dörren öppen för en uppföljare så gäller det att klättra in genom fönstret. Det är i alla fall den mentaliteten som verkar gälla de flesta av Marvels skapelser som stöpts om för filmduken. Vare sig man tycker att den första ”Hulk”-filmen behövde en uppföljare eller inte kan väl i sämjans tecken låtas vara osagt men visst börjar det lovande. Edward Norton gör ett riktigt bra intryck som den plågade nördforskaren Bruce, vaksam och härjad. Liv Tyler känns dock som den sidofigur hon faktiskt är och tycks nästan försvinna i filmen medan William Hurt bländar som den stilige men ack så onde generalen. Och effekterna, ja de gör sitt. För det mesta snygga, dynamiska och häftiga men ibland kantar det över till att antingen bli dataspel eller ploj av det hela. Men allt det här till trots så ger ett kraftpaket som Hulk inte mycket utrymme för några sidohistorier. Betty Ross (Liv Tyler) får pluta med läpparna bäst hon vill, enda anledningen till att hon finns med är att Hulk ska fortsätta slåss.

Och vilka fightingscener det bjuds på sedan. Där Ang Lee la krutet på de dramatiska och känslomålande scenerna lägger Louis Leterrier dynamit i actionscenerna. Det sprängs, krossas och smälls i riktig serietidningsanda. Bilar, hus och helikoptrar traschas med lika stor lust och glädje som hos ett barn som leker sandslott. Och det är väl något av en sådan liknelse ”The Incredible Hulk” får nöja sig med. Det hela är småkul och spännande för all del men bara för stunden. Så för effektnördar är ”The Incredible Hulk” helt klart sommarens diskussionsämne och för Hulk-fans en återgång till den gamla hederlige bärsärkarbjässen men vi andra har nog glömt det mesta när eftertexterna väl börjat rulla.