The Inspection 2022

Ellis French är en homosexuell svart man. Hans mamma Ines kastade ut honom som 16 åring och ser fortfarande inte på sonens läggning och ”livsval” med blida ögon. Men istället för att leva ett liv som utstött på gatan, väljer Ellis att bli marinsoldat. Han söker sig utan större livslust till det snäva sammanhanget i armén, för att i alla fall slippa känslan av ensamhet. Dock är marinens bootcamp inte den tolerantaste av ställen, och han blir snart varse att han nog inte kommer accepteras där heller.

 

Det är något väldigt obehagligt med den toxiska maskulinitet som frodas i den här typen av lumparfilmer. Det gormas på, frustas och trycks ner. Ingen får sticka ut från det faktiska ledet, eller avvika på något annat sätt. Inga förutfattade eller hoppfulla tankar är välkomna, och om de ändå letar sig in, kommer de med våld bankas därur. Ändå kan det i den näringsfattiga jordmånen och miljön samtidigt sås frön av lojalitet och vänskap, om man har tur. Ellis har tur och inte.

 

”The Inspection” handlar om fördomar och rädsla för det annorlunda, men också om att finna styrkan i oväntat kamratskap. Ellis söker desperat efter en känsla av tillhörighet och hittar till sist det i den nya gemenskapen, som kommer att förändra hans liv, men också synen på sin egen identitet.

 

Det är välspelat på verkligen alla håll. Jeremy Pope, som kanske mest är känd som teaterskådis innan, spelar Ellis French med styrka och en vibrerande känslighet. I en mindre, men väldigt viktig roll som hans bittra mamma Inez, ser vi en sammanbiten Gabrielle Union. Bokeem Woodbine är den stenhårde sergeanten Leland Laws, som gapar sig genom filmen och driver samtidigt på tempot i historien. Raúl Castillo är den mjukare sergeant Rosales, som bidrar med värme och mänsklighet till det övrigt väldigt hårda klimatet i filmen.

 

Bratton har skrivit och regisserat denna delvis självbiografiska film. Den följer flera av genrens typiska troper, men innehåller även vackra poetiska scener, som tillför välkomna nyanser till det i övrigt välbekanta. Det finns en påtaglig angelägenhet i berättelsen, ett konstant pulserande under ytan. Bratton berättar inte detta för att han vill, utan för att han måste. Detta är mer än en historia om en svår tid och vägen ur den. Det här är snarare en uppvisning i överlevnad och stolthet. Det här är en stark film om att vara övergiven av andra och att till sist bli accepterad, av sig själv.