The Intern 2015

”The Intern” är skriven och regisserad av romcom-drottningen Nancy Meyers, som ofta gör filmer där människor i övre medelåldern dras in i komplicerade kärleksrelationer. Någon gång har det gått helt åt skogen – ”Vad kvinnor vill ha” med Mel Gibson är det mest horribla exemplet – men Meyers filmer är överlag harmlösa, fåniga och i grunden livsbejakande och inkluderande bagateller som säkerligen uppfyller ett marknadsbehov i det åldersfixerade Hollywood.

I ”The Intern” låter Meyers en fyrtiotalist stå i centrum, och idén att göra en film om en sjuttioårig änkling som börjar praktisera på ett ungt, hippt klädföretag istället för att sitta hemma och samla damm och läsa begravningsannonserna är naturligtvis sympatisk. Fast nu bedömer man ju sällan film efter ansatsen, och utöver den har ”The Intern” bara den fungerande kemin mellan Robert De Niro och Anne Hathaway att anföra som förmildrande omständighet. Och det räcker icke.

”The Intern” är fylld med klichéartade skämt på temat generationskrockar, den placerar icke-autentiska rollfigurer i krystat ”moderna” miljöer – dialogen är pepprad med namn på varumärken för olika sociala medier och kommer att åldras mycket dåligt – och Meyers har inte riktigt bestämt sig för vem som är huvudperson eller var grundkonflikten ligger. 

Sådant kan möjligtvis förlåtas om allt puttrar på och är småmysigt ändå. Filmens uttalade feministiska ambitioner får däremot en besk eftersmak när kontentan ändå blir att en tuff och driven ung affärskvinna som Anne Hatawhays rollfigur inte hade haft en chans att fixa vare sig privatliv eller business utan en trygg gubbe att luta sig mot. Hon bryter ihop vid minsta motgång, och när Robert De Niros osannolikt charmerande senior förklarar för en ung kollega att hemligheten med manlig framgång är att alltid ha en näsduk redo i kavajfickan, på det att man kan erbjuda den åt känslosamma och gråtbenägna kvinnor, verkar Meyers mena att vi ska skrocka av igenkänning.

I en mycket märklig scen kastar sig en kvinnlig massageterapeut (Rene Russo, som trots att hon är tio år yngre än sin manlige motspelare här räknas till samma åldersklass) över Robert De Niro och börjar knåda höfterna och utsidan av skinkorna på honom. Sekvensen är menad att vara humoristisk eftersom De Niros karaktär blir både överrumplad och strax sexuellt upphetsad av massagen där han sitter i sin kontorsstol. Killen vid skrivbordet bredvid läger en tidning över sin äldre kollegas skrev för att dölja hans begynnande erektion. ”Du är visst inte så gammal ändå”, hojtar han och vrålflabbar. 

Det går inte att utesluta att den här sekvensen fungerade någonstans på manusstadiet, men i praktiken landar den i obehagskänslor och funderingar över sexuella trakasserier. 

Ofrivillig och bisarr humor av den här typen är dock inte utmärkande för ”The Intern”, som hellre förödmjukar sina skådespelare och sin publik med andra dumheter. Det är provocerande forcerat, gränslöst sentimentalt och ibland direkt vämjeligt. Feelgood-cynism av den allra värsta sorten.