The International 2009

Under en vinter då Ekonominyheterna skrämmer fler folk än rysarna i DVD-hyllan, känns en konspirationsthriller med en bank som den stora skurken, minst sagt vältajmad. Storyn till "The International", som öppnade årets upplaga av Filmfestivalen i Berlin, är inspirerad av historien om Bank of Credit and Commercial International, som under tjugo år fram till fallet 1991 kombinerade finansiell rådgivning och bolån med pengatvätt, vapenhandel och finansiering av och terroristgrupper.

Clive Owens luggslitne och svettige idealist till Interpol-agent Louis Salinger är en av få som vågar sätta sig upp emot filmens påhittade storbank IBBC, tillsammans med Manhattans biträdande åklagare Eleanor Whitman (Naomi Watts) är de fast beslutna att skaka den vapensäljande jättebanken från grunden. Försök har dock gjorts förr men av någon outgrundlig anledning har de som kritiserar bankens affärer en tendens att försvinna från jordelivet under tragiska omständigheter och med bankens ekonomiska inflytande på rättsväsendet bekämpar de två snart Goliat utan stöd från sina arbetsgivare.

Innan Daniel Craig tog över som agent 007 ryktades det om att Clive Owen skulle bli den nye agenten med rätt att döda, att se "The International" ger en hint om hur Bond skulle sett ut med den gamle BMW-reklamfilmsstjärnan som hjälte. Owen flygs jetlaggad runt mellan Berlin, Luxemburg, New York, Lyon och Milano, och när han jagar onda bankirer på takpannorna i Istanbul är "Quantum"-vibbarna inte långt borta, även om det märks att Paul Haggis inte hållit i manuspennan.

"The International" har känslan och utseendet av en klassisk konspirationsthriller, men manusdebutanten Eric W. Singer hittar aldrig något fotfäste i varken bankvärlden eller karaktärerna. Trots att filmen är en ovanligt snackig thriller utvecklas inte de platta karaktärerna, Själen bakom Owens Salinger får vi aldrig lära känna, vi ser bara en skitig orakad standard-Clive Owen med samma beslutsamma järnblick som i "Shoot Em Up", Varför sen skickliga Naomi Watts tackat ja till att spela hans repliklösa morot till kollega kan jag inte förklara.

Inför filmens maffigaste sekvens har Tykwer satsat stort och byggt upp en identisk kopia av det ikoniska Guggenheim Muséet på Manhattan, bara för att kunna stänka ner det med blod och kulor under en riktigt saftig 15 minuters uzi-shoot-out, ett möte med banken som tveklöst håller ”Heat”-nivå men som förtjänar en bättre film att förknippas med.

Tom Tykwer spåddes att fortsätta vända upp och ner på filmvärlden efter debuten med "Spring Lola" för tio år sen, men hans svindyra "Parfymen"-filmatisering luktade inget vidare och "The International" har långt upp till ribban som Paul Greengrass lämnat kvar efter Bourne-triologin. Visst kan Tykwer sitt filmhantverk och temat är helt rätt i tiden men bristen på levande karaktärer kväver all potentiell spänning och med en uddlös dialog som väcker minnen från sommarens manusstrejk, känns "The International" mest som ett stolpskott vid öppen kasse.