The Jacket 2005

Gulfkrigsveteranen Jack Starks lider av minnesluckor efter att han blivit skjuten i skallen. När en polis hittas mördad och Jack påträffas på mordplatsen minns han inget av det inträffade, och blir naturligtvis åtalad för mordet. På grund av sitt tillstånd slipper han dock fängelse och hamnar på ett mentalsjukhus, och rakt i händerna på dr. Becker, en man vars vårdmetoder är minst sagt tvivelaktiga.

Första gången Jack väcks mitt i natten, pumpas full med medicin, och blir inlåst i en bårhuslucka iförd en tvångsjacka blir det en hemsk upplevelse, som river upp gamla sår och tar honom till platser hans hjärna förträngt, såsom kriget eller dagen då polismannen sköts. Så småningom upptäcker han att tiden i luckan även med framgång kan spenderas för resor framåt i tiden. Det är under en sån tripp, 15 år framåt i tiden som han möter hemlighetsfulla Jackie. Efter rådande omständigheter – det är julafton, Jackie är en deprimerad ensamvarg – tar hon hem den förvirrade mannen och erbjuder honom sovplats. Det visar sig snart att de har träffats en gång förut, den där dagen för 15 år sen som han minns så lite utav. Och Jackie minns en sak om Jack – dagen för snart 15 år sen då tidningarna skrev om hans död.

Vecko-Revyns enorma illröda 5-poängare lyser upp den mörka filmaffischen, och höjer förväntningarna på filmen samtidigt som den, åtminstone hos mig, skapar misstankar (ironiskt nog med tanke på mitt yrke har jag lärt mig att aldrig nånsin lita på en recensent…). Den inledande halvtimmen är extra seg, och trots en uppsving som senare håller i sig för resten av filmen, hoppas jag med ovan nämnda toppbetyg i tankarna på en helt oväntad sluttwist. Något som chockar oss alla totalt, i stil med ”The Others” eller ”Sjätte sinnet”, men jag väntar förgäves.

I övrigt går det inte att undvika likheterna mellan ”The Jacket” och förra sommarens bästa thriller ”The Butterfly Effect” (om man nu sett den förstås, vilket man borde). Därmed inte sagt att ”The Jacket” är lika bra. Av någon anledning köper inte jag det ologiska tidsrese-temat lika lätt denna gång, och filmen saknar även det tempo, intensitet och överraskningar som ”Butterfly” var proppfull av. Till dess fördel bör nämnas mycket bra insatser av huvudrollsinnehavarna. Speciellt Adrien Brody, som är både trovärdig och får oss att känna sympati för sin karaktär, en ”galning” i allas ögon men kanske inte så galen trots allt. Även Keira Knightley, en av mina favoriter, gör en bra insats trots att hennes roll kunde gjorts större och viktigare. Men trots att även samspelet mellan dessa två är mycket bra och jag har full förståelse för de känslor som onekligen uppstår karaktärerna emellan, tycker jag det var riktigt onödigt att göra dem övertydliga, i form av hånglande och en kort sexscen.

Slutdomen? Ett drama med övernaturliga inslag, vacker att se på, hemsk emellanåt, men samtidigt en film som kunde blivit så mycket mer. Men visst är det något speciellt med filmer som utspelas på vintern? Jag menar då inte de typiska julfilmerna – tänk mer ”Fargo” eller ”Vinterkyss”. Ett avskalat, vitt vinterlandskap är en oslagbar miljö, som höjer stämningen i vilken dramathriller som helst. Mer snö åt folket.

ONÖDIGT VETANDE Både Mark Wahlberg och Colin Farrell var påtänkta för huvudrollen, som till slut gick till Adrien Brody.