The Killer 2023

Det här är en film som får pulsen att dunka i tinningen. Tempot är för det mesta högt och känslan av hetsig jakt är konstant under de 118 minuter långa speltiden. Michael Fassbender spelar en kallt kalkylerande och strikt perfektionistisk lönnmördare. Han lämnar inga spår och gör aldrig fel. Tills han gör det. Han missar målet, och plötsligt blir mördaren själv måltavlan.

 

David Fincher har regisserat denna Netflixthriller som är baserad på franska Alexis ”Matz” Nolents illustrerade roman, med samma namn. Det är enkelt att känna igen Finchers dystra och stundom lätt apatiska visuella ton. Vissa bildrutor är mer stillsamt stilistiska, och de varvas med snabba klipp i hög fart, som ackompanjeras av ett hotfullt dundrande i bakgrunden. Det är extremt intensivt i framförallt actionscenerna, men frenesin finns där även i det desillusionerade reflekterandet av livet. Jag välkomnar filosoferandet, men tycker att det beräknande resonemanget ofta saknar nyanser och framförallt värme.

 

Trots den frekventa förekomsten av tralligt härliga melodier av the Smiths, som vår mördare lyssnar på som uppladdning.

 

Fassbender gör en stark insats och är synnerligen trovärdig som den osympatiske banemannen. Och med tanke på att han väldigt ofta och rätt långa stunder, utan större känsla ”tänker högt”, främst kring sitt yrkesval, är det svårt att få en annan uppfattning. Vilket blir till ett problem då jag gärna vill känna med protagonisten. Egentligen är det bara någon enstaka gång, som jag anar hjärta under den hårda ytan, och det räcker inte riktigt. Det är utan tvekan intressanta funderingar han dryftar, men jag får inte riktigt något grepp om personen. Vem är han? Vad vill han? Hur kom han hit? Hans tankar avslöjar förvisso en hel del av vad som försiggår hans huvud, men annars då? Jag vill veta mer och hade önskat få lära känna människan bakom orden, för att på riktigt förstå hans driv.

 

Fassbenders jäktade blick är talande och vi kan så småningom ana lite patos, under den hårda ytan och bakom den ständigt pågående anspänningen. Ännu lite mer avslöjas under filmens gång och vi förstår snart att det finns någon, några som faktiskt får hans hjärta att bulta. Så när mördaren ger sig ut för att leta reda på de som jagar honom, och dem som är honom nära, utvecklas ”The Killer” till en slags hämndhistoria. Då faller också vissa bitar på plats. För stunden. Sedan blir det igen som det så lätt blir i en random Liam Neeson-rulle. Hämnaren hämnas, men rätt snart på egna villkor och till synes helt för sin egen skull. Dessvärre tappar jag då den försiktigt spirande känslan jag började få för människan, och allt jag åter ser är bara yta.

 

Dramaturgin är av traditionell linjär art. Vi rör oss från a till b, utan omvägar. På färden blir det ett antal konfrontationer som ger lite mer syre till spänningen. Dock är det ibland för enkla utvägar och jag får en känsla av att hur mycket det än gasas på, så kommer filmen aldrig riktigt nå hela vägen fram.

 

”The Killer” är, trots ett mindre tillfredställande slut, en sevärd, klassisk hårdkokt thriller. Den är välgjord uti fingerspetsarna, men saknar hjärta, trots att den får min puls att slå.