The Killer Inside Me 2010

Regissören Michael Winterbottom har verkligen fått sina fiskar varma med den här filmen som många har anklagat för att vara för brutalt våldsam och för att förhärliga våld mot kvinnor. Det är i alla fall reaktionen efter visningen på Sundancefestivalen där det sades att folk lämnade biografen mitt i filmen, medan andra stannade kvar för att läxa upp regissören under frågestunden. När jag såg filmen i det mer härdade New York hördes ett par plågade läten under den grymmaste scenen, men folk satt kvar.

Själv var jag en av dem som nästan var tvungen att titta bort under det allra värsta - det är nästan omänskligt att kunna stirra blint på när en kvinna får ansiktet totalt söndertrasat på det där sättet -  men jag förstår inte hur någon kan tycka att det är glorifierat våld. För det första saknas underhållningsvärde helt, det är ju annars inte ovanligt att våld framställs som coolt. För det andra har de brutala knytnävsslagen en funktion.

I en sådan här typ av film föds ofta annars en slags sympati för antihjälten, som för Jonathan Rhys Meyers mördare i "Match Point" där man hoppas att han ska komma undan eller den typ av beundran man får för Hannibal Lecter eller Patrick Bateman i "American Psycho". Men här det går inte att på något sätt ursäkta Lou Fords (Casey Affleck) beteende.

Lou Ford är polis i en sömnig liten Texasstad. Han verkar vara en rättskaffens man, är omtyckt av många och har ett förhållande med Amy (Kate Hudson) som är från en av de finare familjerna. Men under ytan döljer sig hans mörka förflutna som vi bara snabbt får skymta innehåller sexuella övergrepp som han utsattes för som barn.

När han får i uppdrag att avhysa prostituerade Joyce (Jessica Alba) som dragit in en man med kontakter i ett förhållande så väcks något samtidigt våldsamt och passionerat till liv inom honom. De två inleder ett sado-masochistiskt förhållande men Lous mörka sida kan inte sätta stopp där när den väl fått syre.

En kombination av att hämnas en gammal nemesis, att få slut på den destruktiva otroheten samt ett sinnesjukt behov av att få bruka våld är det som leder till den ökända scenen där Joyce får ansiktet mosat av slag efter slag. Hennes andra älskare skjuts till döds och pistolen placeras i hennes livlösa hand för att Lou ska slippa få skulden. Men som vanligt så leder ett mord ofta till fler när mördaren måste täcka sina spår och Lous svarta sida får mer och mer utrymme.

"The Killer Inside Me" bygger som många andra filmer idag på en bok, en riktig noir-isk pulp fiction skriven av Jim Thompson på 50-talet och faktiskt omgjord till en film redan 1976. Det har varit tal om en remake länge. Både Stanley Kubrick och Quentin Tarantino sägs ha haft händerna på materialet.

Michael Winterbottom har varierade filmer i bagaget men är mest känd för sina dokumentärer ("The Road to Guantanamo") eller filmer som tajt följer verkliga händelser ("A Mighty Heart"). "The Killer Inside Me" kunde inte vara längre från dem. Winterbottom själv har sagt att han uppslukades av boken och att han försökt följa den så noga som möjligt. Därför blir filmen framför allt en film noir i handling trots att den gladare färgsättningen och det gäckande musikvalet talar emot det rent stilistiskt. 

Valet av Affleck i huvudrollen känns helt rätt eftersom hans pojkaktiga utseende bara gör hans brutala sida till en ännu större motpol och därför mer chockande.

På samma sätt jobbar filmen med kontraster med många scener med lugnt tempo för att sedan snabbt hugga till som en orm på lur och ta alla med förvåning. Inte minst de attackerade offren som blir helt handlingsförlamade när det står klart att mannen de älskar är den han är.

Är du en känsligare person kan det vara läge att låta bli denna film bara av den anledningen, men ni som kan ta er igenom scenen, har faktiskt en riktigt bra, välspelad, brutal och psykologiskt utmanande film att se fram emot.