The King 2019

Tyranniske Kung Henry IV har de senaste åren styrt England med järnhand. När han dör lämnar han ett land i spillror efter sig. Hans äldste son Hal får den tveksamma äran att ta över spiran och makten med den. Hal är dock mer intresserad av kvinnor och vin och vill inte ge sig ut och erövra världen. Han övertygas av sina rådgivare om att krig är enda vägen till fred varför han tar på sig en rustning och banar väg för ytterligare massakrer.

 

”The King” är en film om makt, korruption och imperialism. Någonstans mitt i allt detta finns ett drama om en ung man som tvingas växa upp för fort och ta ansvar som han inte är redo för. Det dramat får tyvärr aldrig sitt rättmätiga utrymme, och istället blir detta bara till ytterligare en själlös rulle om kungar och krig.

 

David Michôd ("Animal Kingdom" 2010) står för regin och har dessutom skrivit manuset tillsammans med Joel Edgerton. Ambitionen är hög, men hantverket slätstruket. Det börjar intressant med löfte om något stort och spännande, fast händelserna som följer är forcerade och inte trovärdiga, varför det hela snart går utför. Dock är det visuella onekligen mäktigt och jag tycker om miljöerna och kostymerna, liksom koreografin i vissa av de blodiga bataljerna.

 

Detta är ett historiskt drama som påminner om William Shakespeares alster, men utan att ha hans prosa eller fängslande nyanser i intrigen. Här är det mest bara män som strider. Det är våldsamt och dystert, och sen våldsamt igen, för att åter därefter bli dystert. För att engagera på allvar behövs fler bottnar än vad som erbjuds här, och gärna åtminstone någon kvinnlig karaktär som har ett vettigt syfte i historien. I ”The King” skymtar vi i princip endast två kvinnor, varav ena är en bordellmamma och den andra en kungens framtida fru och moraliska samvetskompass. Blivande drottningen spelas av Lily-Rose Depp som dyker upp och rabblar lite repliker och det är trist att hon inte fick mer att göra.

 

Tomthée Chalamet är bra i huvudrollen som den färska kung Henry V och den unge talangen gör verkligen så gott han kan. Han är egentligen mycket bättre än vad filmen tillåter och har en smittande utstrålning som kameran älskar. Nämnde Edgerton spelar hans vän och beskyddare Falstaff och de två har några fina sekvenser ihop. Fast eftersom ingen större ansträngning lagts ner på relationen i manuset, lyser det mest av bortkastat potential.

 

Robert Pattinson har en väldigt speciell roll som den franske prinsen och protagonisten. Jag tycker om och finner hans närvaro fascinerande tills han öppnar munnen, för ur den kommer tillgjort nasal engelska med starkt löjeväckande brytning. Han pratar som en seriefigur, och jag gissar att det ska vara kul. Men helt ärligt, den typen av plötslig lyteskomik känns fullständigt malplacerad. När han i en senare sekvens farsartat halkar runt i gyttja på ett sätt som Chaplin skulle bli stolt över, vrider jag mig generat och vet inte riktigt hur förhålla mig till dumheterna.

 

”The King” är en ojämn och faktiskt ganska tråkig film, som är alldeles för lång med sina två timmar och femton minuter. Den är som sagt snygg visuellt, men känns i slutändan som ett brutet löfte.