King of Comedy 1983

De Niro spelar den aspirerande ståupp-komikern Rupert Pupkin som inte vill annat än att bli känd och känna uppskattning. Tyvärr är Pupkins ambitioner mycket större än hans talang och sociala skicklighet, vilket leder till att han inte tar sig framåt. Trots att han är 34 år gammal bor han fortfarande tillsammans med sin mamma och spenderar dagarna med att jaga autografer. När han möter den framgångsrika komikern och TV-programledaren Jerry Langford (Jerry Lewis) insisterar Rupert på att få pitcha sin "show" för honom, men får bara avvisningar tillbaka. Pupkin ser inget annat alternativ än att kidnappa Langford och att via hot få en plats i hans framgångsrika TV-program.

Karaktären Rupert Pupkin skiljer sig väldigt mycket från de hårdnackade karaktärer som Robert De Niro ofta hyllas för, men det gör honom inte till en lättare karaktär att spela, snarare tvärtom. Även om han på ytan verkar vara en lustig och humoristisk karaktär så finns det en hel del för De Niro att jobba med under ytan. När vi börjar närma oss slutet i filmen inser vi att Pupkin kanske inte är den vi tror att han är och det han har i sitt bagage inte är lätt att bära med sig. Det skådespel som De Niro levererar här är oöverträffat i vissa avseenden, hur han bygger Pupkin rent kroppsligt - med gester, hållning och minspel - är förbluffande skickligt.

Jerry Lewis spelar i princip sig själv och gör det med bravur. Hans kalla attityd mot Pupkin skiftar mellan att kännas förståelig och grym, men han är alltid trovärdig.  Man får heller inte glömma bort Sandra Bernhard som spelar en instabil stalker vid namn Masha, en karaktär som under films gång går från att vara lite småkonstig till att vara fullständigt skräckinjagande. Bernhards stirrande ögon och gälla röst skär rakt genom rutan och hon är helt perfekt i sin roll.

"The King of Comedy" är precis som dess huvudkaraktär, det finns otroligt mycket att upptäcka under ytan. Vissa har reagerat på den lätta tonen som finns i filmen då Martin Scorsese är känd för sina våldsamma och hårda skildringar av världen omkring oss. Själv tycker jag att "The King of Comedy" i själva verket är en av Scorseses mest tragiska och svarta filmer. Den råa svärta som ligger och puttrar under ytan tränger igenom på flera ställen under filmens speltid, och Rupert Pupkin blir en symbol för den dystra jakten på ytligt kändisskap och lycka.

Det finns scener i "The King of Comedy" som jag räknar till de absolut bästa genom tiderna. Robert De Niros geniala skådespel i de scener där Pupkin sitter i en fåtölj i sin källare och håller långa konversationer med urklippta pappfigurer av Jerry Langford och Liza Minelli gör att de alltid har en fast plats i mitt hjärta. Om någon frågar mig om det bästa skådespelet någonsin i en enskild scen är det ett utav essen jag kan slänga upp ur fickan.

Filmens avslutande scener tillhör också det bästa jag har sett på film i hela mitt liv. Slutet är väldigt öppet, och beroende på vilken sorts person man är tar man det på helt olika sätt. Jag tolkar det som otroligt sorgligt och svart, men det kan lika gärna vara upplyftande och positivt. Missa för guds skull inte denna pärla, denna briljanta film, detta mästerverk.