The Lady in the Van 2015

Åh Maggie Smith, denna Dame av damer. Lätt att avfärda som “enbart” Countess Crowley i “Downton Abbey” eller professor McGonagall i Harry Potter-filmerna - kvinnan har två Oscars och en över 60 år (!) karriär i bagaget. “Lady in the Van” är trots det en av hennes bästa roller och fick en ynka Golden Globe-nominering. Skam!

Desto inte mindre anledning att se filmen, baserad på författaren Alan Bennetts egna upplevelser. Smith spelar titelrollen, en hemlös kvinna med dunkelt förflutet som bor i en husbil. Hon förflyttar sig på en gata i 1970-talets London och blir där under över ett decennium nära vän med Bennett (Alex Jennings), då en kämpande teaterarbetare.

Det är en simpel historia som lätt flirtar med teaterscenen. Regissören Nicholas Hytners (“Den galne kung George”, “Mannen i mitt liv”) förflutna inom teatern är knappast någon slump. Men där filmen brister i miljöombyte tar man igen ordentligt med välutvecklade karaktärer och deras fullkomligt trovärdiga relation.

Smith visar här att hon är typen av aktris som får Meryl Streep att likna en såpaskådis. Hon tar vad som kunnat bli en putslustig stereotyp (ni vet, knasig tant som säger vad som faller henne in) och förvandlar henne till en fascinerade människa av kött och blod. Mellan de galna infallen finns här djup smärta och eftertanke. En bakgrundshistoria som kanske inte är helt oförutsägbar men desto mer gripande.

Hon har dock fint stöd av en till största del välbekant brittisk ensemble. Jennings (som bland annat spelade prins Charles i “The Queen”) är ett perfekt nedtonad bollplank för Smiths hysterier. Flera andra duktiga aktörer dyker upp och bidrar - faktum är att Hytner skrapat ihop majoriteten av sin ensemble från pjäsen/filmen “The History Boys” för diverse inhopp.

Men i slutändan är det ändå Smiths show. Trots sin avskräckande stirriga blick, väsande tonfall och bortviftande gester så är det omöjligt att inte älska henne. Att en klassiskt tränad skådespelerska av sådan kaliber helt gräver ner sig i en sådan vågad, oattraktiv roll är magnifikt. Att det även här finns ett inspirerande men aldrig övertydligt budskap om att behandla gamla och hemlösa väl är inte heller fel.

Ett starkt bevis på att det ibland enbart krävs stort, mäktigt spel med bitande humor och tragisk svärta för att fånga en publik. Och när man vågar injicera lite fantasi i några drömliknande sekvenser (främst slutet), då är man hemma.