The Last Showgirl 2024

Det mesta av förhandssnacket om Gia Coppolas (barnbarn till Francis Ford) senaste film har kretsat kring Pamela Andersons triumfartat avsminkade comeback till rampljuset.

 

"Baywatch"-stjärnan och 90-tals-sexsymbolen Anderson har blivit både Golden Globe- och SAG-nominerad för sin roll som revy-dansaren Shelly, som måste omvärdera sitt liv när showen i Las Vegas som varit hennes liv i 30 år plötsligt ska läggas ner. Vem är hon utanför scenen och hur ska hon som outbildad och åldrad dansare klara sig i en alltmer ansträngd ekonomisk verklighet?

 

Och ska hon kunna återknyta kontakten med sin nu 22-åriga dotter som vuxit upp med pappans nya familj i New York när Shelly valde karriären framför familjen?

 

Andersons insats är hjärtlig, dedikerad och ofta ganska rörande. Det blir dock tydligt när hon ställs bredvid flera av de andra skådespelarna att hon har en begränsad bredd och ett uttryck som ofta saknar nyans, subtilitet och kontroll. Men på något sätt fungerar det ändå. Både Anderson själv och hennes karaktär känns sprungna ur en annan tid med en annan spelstil. Andersons mjuka, halvt viskande röst påminner om Marilyn Monroe, och hennes Shelly andas den desillusionerade divan Norma Desmond i "Sunset Boulevard".

 

Shelly är kvar i det förgångna - smärtsamt naiv och själv-omedveten, fast i illusionen av att den föreställning hon vigt sitt liv åt skulle vara finare och mer konstnärligt upphöjd än den burleska tutt-show som alla runt omkring henne tycks förlikat sig med att den är. Det är något larger than life över Andersons insats, samtidigt som det finns en skörhet och en bräcklighet i Shelly som verkligen berör. Det är ärligt talat inte alltid bra, men det är för det mesta fängslande.

 

Andersons yngre kollegor på showen (Brenda Song och Kiernan Shipka) är mycket sevärda, Jamie Lee Curtis får (och tar) chansen att ta i från tårna som Shellys närmsta vän Annette - cocktail-servitrisen som är gisslan i sitt eget arbete på grund av den icke-existerande pension hon skulle få om hon slutar - och Jason Schwartzman gör en minnesvärd cameo som en brutalt ärlig rollsättare. Finast av alla är dock Dave Bautista i en öm och nedtonad roll som revyns producent Eddie, som också har ett förflutet med Shelly.

 

Ibland, kanske lite för ofta, blir "The Last Showgirl" verkligen såpa, som i några plågsamma scener mellan Shelly och hennes dotter Hannah (en Billie Lourd som aldrig riktigt övertygar).

 

Men trots ojämnt spel och ton och bristande djup blir jag i slutändan ändå ganska drabbad av mörkret och sorgen i Shelly. Det finns något genuint rörande i att bevittna hennes ofullkomlighet och hennes resa till att börja bli en hel människa. Det närgångna 70-talsosande 16mm-fotot och ljuset och färgerna i den skymmande Las Vegas-himlen drar mig in i Shellys värld.

 

Jag hejar på henne och vill så gärna tro att hon, trots allt som pekar emot det, har gjort rätt val i livet. Och att hon kommer att finna lyckan efter att ridån har gått ner för sista gången.