The Last Station 2010

Lev Nikolajevitj Tolstoj, eller kortare Leo Tolstoj, var greve och författare och skrev under andra hälften av 1800-talet två av Rysslands, och världens, mest uppskattade romaner, "Krig och Fred" samt "Anna Karenina". Han var även bakgrundsfigur till Tolstojanismen, en rörelse med Gud som enda vägvisare och ett liv byggt på pacifism, kärlek och avståndstagande från samhället och makten. "The Last Station" handlar om hans sista år i livet, eller i alla fall vad en författare menar var vad som hände under hans sista år i livet.

Det är nämligen så att den här filmen står och faller på sin trovärdighet. Boken den baserats på, "Den sista stationen: en roman om Lev Tolstojs sista år" av Jay Parini, är en fiktionell roman skriven utefter diverse dagböcker och andra dokumentationer skrivna av människor i Tolstojs närhet och även av honom själv, översatta från ryska till engelska. Parini har läst och tolkat för att sedan kunnat skriva ihop en bra berättelse.

Han har själv sagt att han "fritt föreställt sig vad som kanske sagts, vad som kunde sagt och vad som borde sagts" för att få ihop sin berättelse. Resultatet har blivit en, enligt ett flertal litteraturkritiker, väldigt dramatiserad och stundtals osannolik historia med ett språk långt ifrån identiskt. Detta märks även i filmatiseringen som redan från första början bär på en sorts komik som är allt annat än passande i vad som borde vara en seriös biografi. Karaktärerna blir figurer och Tolstoj själv blir en myt i sin egen livshistoria, någon man aldrig kommer riktigt nära. Lägg därtill en dialog som är betydligt mer passande i en brittiskt dramakomedi än i ett drama om 1800-talets Ryssland. Det håller inte.

Filmens huvudperson är Valentin Bulgakov (James McAvoy), Tolstojs nyblivna assistent. Vi får följa honom i sina första möten med personer som Vladimir Chertkov, Tolstojs sekreterare/agent, Sofia Tolstoj, Tolstojs fru sedan 48 år och männen och kvinnorna vid Tolstojanernas tillflyktsort, då främst den sköne Masha som Valentin även blir förälskad i.

Historien känns episodisk och man tappar intresse för såväl händelser som karaktärer. Det är först mot slutet av filmen, och Tolstojs sista dagar, jag fängslas. Då har man tagit bort komiken och det där tyngre dramat som funnits under ytan får lov att titta fram och stjärnor som Helen Mirren, Paul Giamatti och Christopher Plummer får chans att visa hur fantastiska de kan vara.