The Laundromat 2019

Det finns verkligen få saker som jag kan finna så tråkiga som finanskorruption. Detta är en film om det. En eloge till SoderbergH som med smarta knep lyckas hålla mig skapligt engagerad genom hela, trots att det börjar något i uppförsbacke.

 

Ellen Martin förlorar under en båtresa sin man. Efteråt försöker hon desperat finna någon som kan ta ansvar för olyckan, men upptäcker att försäkringsbolaget bara är en fasad för annan verksamhet. Vart hon än vänder sig för att försöka få svar och hitta ansvariga, möter hon bara ännu mer lögner, och bestämmer sig därför att ge sig efter männen bakom allt, och ställa dem till svars.

 

”The Laundromat” är en film om finansbluffar och bedrägerier. Manuset av Scott Z. Burns är baserad på boken “Secrecy World” av journalisten Jake Bernstein. Den handlar om advokatbyrån Mossack Fonseca & co i Panama, och det omfattande fifflet som avslöjades, när de så kallade panamadokumenten offentliggjordes 2016. 

 

De två advokaterna i centrum av härvan var Jürgen Mossack och Ramón Fonseca (trovärdigt gestaltade här av Gary Oldman och Antonio Banderas). De var, och är också i detta, spindlarna i det enorma nätet av mutor och korruption och de som också berättar den här historien för oss. Med ett varsitt martiniglas i handen vandrar de runt i öknen och förklarar hur pengar egentligen fungerar. Och hur man själv bäst behåller så mycket som möjligt av den varan. Snett leende och med ironi i blicken ser de rakt in i kameran och ger tips om hur man enklast kan komma undan myndigheter och slippa betala skatt. De två guidar oss genom den snåriga djungeln som är filmens premiss. Greppet är riktigt kul och replikerna ofta väldigt fyndiga. Överhuvudtaget är det ett smart drag att brodera ut berättandet i en film som onekligen är mer intressant sett till hur den berättas, än vad som i den berättas.

 

Förutom Ellen (spelad av en som vanligt mycket övertygande Meryl Streep) och våra två ciceroner får vi i filmen möta några andra personer som på olika sätt varit inblandade i härvan. Dock tycker jag att de är ganska ointressanta sidospår och mest bara tar utrymme från annat som potentiellt kunde tillfört filmen något väsentligt.

 

Det är väldigt långa kameraåkningarna och flera gånger får vi som i ett enda svep följa skådespelarna gå mellan olika scener. Det ger ett bra flyt och hjälper också till att hålla ihop berättelsen som stundvis spretar och känns onödigt komplicerad.

 

”The Laundromat” är, trots ett för mig obegripligt tråkigt ämne, en snygg och välspelad film med glimten i ögat. Den är sarkastisk och det dryper av ironi både på och mellan raderna. Det är inte jättemycket av det som sägs som jag personligen tar till mig, men som lättsam Netflix-underhållning fungerar det absolut.