The Lego Ninjago Movie 2017

Efter kritiker- och publiksuccén ”Lego-filmen” (2014) kom ”The Lego Batman Movie” (2017), en film som bara undantagsvis lyckades nå upp till föregångarens överraskande höga nivå. Ett drygt halvår senare är det redan dags för nästa spin-off.

 

Håller man samma frenetiska tempo även fortsättningsvis så kommer alltså biopubliken att föräras med två Lego-filmer om året, för här borde det finnas en närmast bottenlös brunn av koncept att ösa ur. Man kunde i förlängningen också låta varje enskild Lego-gubbe i sortimentet få sin egen film, på det att franchisen skulle uppnå odödlighet på riktigt. Hur som helst har ”The Lego Movie Sequel” beräknad premiär 2019. Framtiden tillhör Lego, tycks det. Det är bara att lösa biljett på tåget.

Med ”The Lego Ninjago Movie” fortsätter filmserien att tappa i ambitionsnivå och originalitet, även om det inte är tal om något komplett haveri. (Man har förresten redan med framgång översatt denna specifika underkategori av leksaker till rörlig bild; tv-serien ”Lego Ninjago: Masters of Spinjitzu” har i skrivande stund avverkat sju säsonger på Cartoon Network.) Det rör sig, som titeln antyder, om ninjor den här gången. De är sex till antalet – lika många som filmens manusförfattare – och har i uppdrag att skydda huvudstaden i landet Ninjago från den onde krigsherren Lord Garmadons upprepade attacker. Han försöker pulvrisera staden på dagsbasis med hjälp av avancerade robotar som ofta eller alltid är inspirerade av hajar i formgivningen.

Historiens hjälte, den timide Lloyd, råkar inte bara vara det goda ninjagängets ledare utan också försmådd son till själva ärkeskurken. I likhet med Luke Skywalker har han ambitioner på att omvända sin far till den goda sidan – och det är, storymässigt, också där filmen anser att dagskvoten är fylld. Man tycker sig inte behöva brodera ut berättandet vidare utan inskränker sig till far- och sonrelationen, trots att det knappast hade krävts en hel långfilm för att utforska ämnet.

 

Även i tilltal och ton är ”Ninjago” snäppet barnsligare än de två föregående Lego-filmerna. Färre metalager och mindre finess, samtidigt charmigt och stundtals skrockframkallande. Man uppnår helt enkelt ingenting som inte ”Lego-filmen” gjorde när det begav sig.

 

Förhoppningsvis bryter man den repetitiva tendensen, och den nedåtgående trenden i kvalitet, med nästa Lego-film. Det kommer sannolikt inte att hålla med uppvärmd skåpmat i fyrahundra filmer till.

Det roligaste och mest frekvent återkommande skämtet i ”The Lego Ninjago Movie” går ut på att Lord Garmadon envisas med att uttala Lloyds namn precis som det stavas, alltså med två L i början. Det får honom att låta helt debil och blir oväntat roligt, åtminstone i den svenskdubbade versionen. Men med sammanlagt sex avlönade manusförfattare kanske man borde förvänta sig en annan högstanivå.