The Libertine 2006

En libertin är likställt med en vivör och en rucklare. Vivör är vidare någon som lever ett flott och lättsinnigt liv samtidigt som han kurtiserar damer. En rucklare är någon som svirar runt. Det är det enda som filmen ”The Libertine” handlar om.

En raljerande odåga med namnet John Wilmot (Johnny Depp) och tillika Earl av Rochester använder större delen av sin vakna, men långt ifrån nyktra, tid till att bevisa tesen att synden straffar sig själv. Från att ha varit förvisad till obygden störtar han in till storstaden London med uppmärksamhetstörstande hustru i bagaget för att supa till med polarna på teatern, irritera kungen i största allmänhet och strula med horor. Att John sedan blir förälskad i skådespelerskan Elisabeth är mer än han kan hantera.

I en väl tilltagen inledningsprolog försöker vår storögde Earl av Rochester att övertyga publiken att vi ska både attraheras av honom och avsky honom. Det är en inledning som lovar mycket till en film som håller lite. Visst är han en charmig prick bitvis med glimt i ögat och smort munläder. Men det stora problemet med filmen är att jag inte ser en Earl av Rochester. Jag ser Johnny Depp när han spelar Earl av Rochester. Han har lite för skoj och tar ut svängarna lite för mycket.

Allt är lite på låtsas mest hela tiden – det är som om en något sorgligare Jack Sparrow från ”Pirates of the Caribbean” hade klivit in i en något allvarligare version av filmen ”Casanova” med skenande alkoholism och mängder av könssjukdomar.

I tät dimma, på sönderkörda vägar och i engelska herrgårdar slås man nästan omkull av skönheten i filmen. Därför blir det irriterande som ett myggbett att de fokuserat och lyckats så otroligt bra på att åstadkomma storslaget ögongodis men inte fått ihop en helhetshistoria. På samma sätt är alla birollerna ytterst välspelade, men lite för många och lite för växlande – vilket gör att man inte hinner lära känna dem.

Kung Charles II är en återhållen John Malkovich och den lidande hustrun Elisabeth Malet spelas av Rosamund Pike. De är märkligt uddlösa och bleknar snabbt bort ur minnet. Den enda som verkligen står ut är skådespelerskan Elisabeth Barry gestaltad av Samantha Morton som genom sin blotta närvaro förhindrar Johnny Depps obegränsade monologer om varats olidliga lätthet.

Elisabeth gnistrar av ilska, frustration och självständighet. I de verbala dueller som Johnny ständigt utmanar alla på är det bara hon som förmår dra sitt vapen och slå tillbaka. Skillnaden mellan dem är att Elisabeths historia är intressantare. Hon klöser sig uppåt med alla medel tillgängliga från samhällets botten av maktlöshet. Medan vår Earl av Rochester börjat på toppen och med stor kraft och energisk frenesi arbetat sig mot botten…

”The Libertine” får en hel del småfniss för denna engelsman i trotsåldern som framför spexhumor om dildos för Englands kung. Men John är farligt nära gränsen till Tourettes syndrom och öser ur sig ord som kuk och fitta och knulla, han har inte haft en nykter dag på fem år och jag känner hur mitt intresse för vår Earls öde falnar och dör.

Sex slängs in närmast som pauser i handlingen, estetiskt närgånget och tämligen ointressant. När han är som bäst vill man festa med honom, när han är som värst är han som en riktigt jobbig kille på en efterfest som skryter om alla brudar han satt på. Det är mycket snack och lite verkstad. Kan det bli mer pretto än när han proklamerar en dikt medan han får en avsugning tills den prostituerade krasst konstaterar att utsikten att få upp något är minimalt.

”The Libertine” är ett raljerande kammarspel – det är vackert som en tavla, fyllt till bristningsgränser med pärlor till skådisar, en bländande uppvisning i hur många könsord man kan få in i ett historiskt drama och med en helhet som känns som ett fyllehångel - en petitess som snabbt glöms bort. Dessutom hade ”The Libertine” nästan garanterat vunnit boken Liftarens Guide till galaxens pris: ”Mest omotiverade användningen av ordet knulla i en seriös film.”