The Lie 2018

Vad gör inte en förälder för att skydda sitt barn? Till och med ljuga om ett hemskt brott? Till och med… mord! Lifetime presenterar, nej vänta. Detta är Blumhouse. Suck och stön. Den cyniska filmkritikern i mig behöver ta ett steg tillbaka för att tänka att det faktiskt finns en ädel tanke bakom detta pekoral. Men samtidigt finner jag mig så otroligt uttråkad.
 
En tonårstjej (Joey King), vars största problem verkar vara att hennes föräldrar är skilda, erkänner för mamma (Mireille Enos) och pappa (Peter Skarsgaard) att hon ligger bakom en väninnas dödsfall. Duon går igenom alla de tolv stegen av chock (förnekelse, vrede, etc.) innan de bestämmer sig för att sonika ljuga om det hela för att skydda sin ängel, som i ärlighetens namn inte visar mycket uppskattning.
 
Var ska man börja? Grå, dystra och dassiga färger i kombination med osympatiska, irriterande karaktärer det är svårt att bry sig om är knappast någon lovande inledning. När de stackars skådespelarna desperat försöker krama dramatik ur det dysfunktionella familjedramat så kämpar de hopplöst mot ett snigeltempo och rollfigurer som varken säger eller gör något en normal människa skulle.
 
Det blir mycket skrik, gråt, misär, samt en del klichéer inklusive en omotiverat introducerad astma (som kändes gammal redan i M. Night Shyamalans ”Signs”). Sedan kommer den där örfilande twisten som man anat lurar bakom hörnet. Den är så frustrerande och kränkande mot publiken att man går från att störa sig på till att hata en viss karaktär. Dennes motivation gör bara saken värre.
 
Det är en film som möjligen kunnat fungera som en svart komedi av ”Very Bad Things”-typen, eller till och med en satir om vit, priviligierad medelklass. Nu blir det mest varningspropaganda mot att skaffa barn – de kommer växa upp till bortskämda tonåringar som gör ditt liv till ett helvete. Om det låter eggande så varsågod.