The Lifeguard 2014

Det är inte lätt att växa upp, vare sig man är 29 eller 16. Det är lite av summan av kardemumman i indiedramat "The Lifeguard", en löjligt simpel men väl fungerande punchline som går hem mycket tack vare ett gäng sympatiska och trovärdiga karaktärer.

Huvudpersonen Leigh (Kristen Bell), snart 30, bor i storstaden och jobbar som journalist men vantrivs med både arbete, chefen/älskaren och mentaliteten (droppen som får bägaren att rinna över är när ingen inser det hjärtekrossande i en artikel om en tiger som vanvårdas till döds). Leigh flyr hem till hemstaden, en anonym liten håla där hon flyttar in hos föräldrarna igen och börjar arbeta som badvakt vid den lokala poolen.

Hon återansluter med sina gamla barndomsvänner (Mamie Gummer, Martin Starr) som har egna problem och träffar några tonåringar, varav en är poolägarens 16-årige son (David Lambert). Efter en vild festkväll inleder de en hemlig, förbjuden romans - något som till en början känns som en befriande flykt från verkligheten för Leigh men så småningom följs av problem...

Med dessa ständiga filmer om äldre män och deras älskarinnor så är det en kul överraskning med en film som gör tvärtom (även om Lambert är närmare 20 och Bell knappast ser ut som någon krisande 29-åring). Man är noga med att undvika moraliserande pekpinnar men samtidigt inte bortse från problematiken i intrigen. Det handlar mer om lite vilsna människor som försöker fly framtiden genom att njuta för mycket av nuet.

Här finns plats för intressanta biroller och deras sidointriger utan att det distraherar Leighs egen historia för mycket. Mest sticker Leighs bästa väninna Mel ut, i sin nyfunna livsglädje och svajande tvekan till familjeliv med maken (Joshua Harto).

Mel spelas av Meryl Streeps dotter Mamie Gummer som är läskigt lik sin mor i både utseende och röst (lyssna på skrattet!). Men främst bör tilläggas att även skådespelargenen ärvts och Gummer äger varje scen hon dyker upp i även om motspelarna ligger på bekvämt nära håll, särskilt imponerande långfilmsdebutanten Lambert, Harto, Alex Shaffer (som vi såg i underskattade "Win Win") och veteranen Amy Madigan som Bells mamma.

När det kommer till Bell är det väldigt trevligt att se henne ta en avstickare från sina på gränsen till Katherine Heigl-mediokra romcoms och visa att hon faktiskt kan agera. Hon tar sig an en oglamorös och svårspelad roll och levererar. Det är en situation med igenkänningsfaktor men man lyckas göra historien levande med rätt stämning och dialog.

Regissören och manusförfattaren Liz W. Garcia gör sin regidebut och förvandlar sin melankoliska och ofta tragiska berättelse till en film som engagerar och är lätt att tycka om. Det finns självklart humor och glada stunder med, och många rollfigurer är de typer av människor man intresserar sig för och gärna lär känna. Vare sig det handlar om skejtande tonåringar eller 30-krisare som hellre röker på än tar ansvar så är det livsöden man med glädje tar del av.