The Lighthouse 2019
Synopsis
Hypnotisk berättelse om två fyrvaktare stationerade på en avlägsen och mystisk ö i 1890-talets New England.
Info
Originaltitel
The Lighthouse
Biopremiär
22 november 2019
DVD-premiär
8 juni 2020
Digitalpremiär
1 juni 2020
Språk
Engelska
Land
Kanada
Distributör
United International Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd
En stilig studie i galenskap
Regissören Robert Eggers följer upp sin hyllade debut ”The Witch” med ännu en stillsam mardröm, denna gång om två isolerade fyrvaktare. Det börjar med osämja och leder till obehag. Willem Dafoe och Robert Pattinson storspelar, men det här är lika ofta fantastiskt som tråkigt.
Cineasterna kommer inbilla sig att de älskar det här. Och varför inte egentligen? Eggers är en mästare på att låna från mästare och få det att se ut som om han har skapat något originellt och eget. Hans svartvita foto i ett gammeldags 1:19:1-format är inspirerat av Bergman, medan handlingen bär spår av Kubricks skildring av galenskap i "The Shining" och David Lynchs mardrömmar.
"The Lighthouse" tar oss till 1890-talets Maine, till en stenig liten ö med en ensam fyr, en väderbiten fyrvaktare och en ung man som anländer för att hjälpa till med sysslorna i några veckor. Så börjar ett kammarspel och ett maktspel med allt mer tryckt stämning. När en plötslig storm stänger av dem från civilisationen, börjar de gå varandra på nerverna ännu mer.
Isoleringen, frustrationen, och möjligen också havets övernaturliga krafter får Ephraim Winslow (Pattinson) att se märkliga syner. Och på äkta skräckfilmsmanér har han fått veta att hans företrädare tappade förståndet och är numera död.
Willem Dafoe och Robert Pattinson storspelar, överspelar och visar upp sidor av sig själva som vi inte har sett innan. Det är högt och lågt, förolämpningar och fisar, våld och vidskepliga varningar, bråk och storfyllor, och hos publiken både skratt och chock. Jotack, detta är arthouse-porr som lyckas vara både mysig, skruvad och motbjudande på samma gång. Jag kan ärligt talat knappt vänta på att se vad Eggers släpper härnäst.
Fotot är en throwback till 1930-talet, med sitt nästan fyrkantiga bildformat och skarpa kontraster. Samtidigt rör sig kameran på ett modernt sätt genom rummet, som i en Fincher-thriller, och binder samman dåtidens och nutidens filmskapande på ett ljuvligt sätt.
Men trots sin rätt unika vision, och fånigt härliga insatser från filmens enda två stjärnor, är detta en film jag snarare uppskattar än älskar. Och ju mer jag smälter den efteråt, desto mer känns det som tunt effektsökeri. Bilderna är förföriskt vackra, men det är långt mellan höjdpunkterna i detta rätt långsamma psykologiska drama. Här finns mycket stil men lite substans, och den vanlige tittaren lär uppfatta "The Lighthouse" som hopplöst seg.
"The Lighthouse" tar oss till 1890-talets Maine, till en stenig liten ö med en ensam fyr, en väderbiten fyrvaktare och en ung man som anländer för att hjälpa till med sysslorna i några veckor. Så börjar ett kammarspel och ett maktspel med allt mer tryckt stämning. När en plötslig storm stänger av dem från civilisationen, börjar de gå varandra på nerverna ännu mer.
Isoleringen, frustrationen, och möjligen också havets övernaturliga krafter får Ephraim Winslow (Pattinson) att se märkliga syner. Och på äkta skräckfilmsmanér har han fått veta att hans företrädare tappade förståndet och är numera död.
Willem Dafoe och Robert Pattinson storspelar, överspelar och visar upp sidor av sig själva som vi inte har sett innan. Det är högt och lågt, förolämpningar och fisar, våld och vidskepliga varningar, bråk och storfyllor, och hos publiken både skratt och chock. Jotack, detta är arthouse-porr som lyckas vara både mysig, skruvad och motbjudande på samma gång. Jag kan ärligt talat knappt vänta på att se vad Eggers släpper härnäst.
Fotot är en throwback till 1930-talet, med sitt nästan fyrkantiga bildformat och skarpa kontraster. Samtidigt rör sig kameran på ett modernt sätt genom rummet, som i en Fincher-thriller, och binder samman dåtidens och nutidens filmskapande på ett ljuvligt sätt.
Men trots sin rätt unika vision, och fånigt härliga insatser från filmens enda två stjärnor, är detta en film jag snarare uppskattar än älskar. Och ju mer jag smälter den efteråt, desto mer känns det som tunt effektsökeri. Bilderna är förföriskt vackra, men det är långt mellan höjdpunkterna i detta rätt långsamma psykologiska drama. Här finns mycket stil men lite substans, och den vanlige tittaren lär uppfatta "The Lighthouse" som hopplöst seg.
| 21 maj 2019 10:40 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Sent omsider ser jag denna film och jag ångrar det inte. Jag älskar fotot och det långsamma tempot, vilket jag uppfattar gör hela filmen. Bit för bit utvecklas galenskapen hos karaktärerna och precis som äkta, icke spelad galenskap, är det något som faktiskt växer fram stegvis. Storspel av Pattinson och Defoe gör mig väldigt illa berörd, ja du läste rätt. Det är den mästerliga gestaltningen av sönderfall i moral, psyke, och kropp som drabbar mig. Hoppet är sannerligen ute för den som drabbas av isolering och manlig machomakt och förtryck.
Efter att ha sett hans tidigare film the witch så tänkte jag oj oj oj den här måste bara beställas , fick den i brevlådan satte mig å kolla en kväll, men dock blev jag besviken ,fatta mig inte fel för skådespeleriet var top notch men filmen i sig var riktigt kass , hoppas verkligen regissören tar en ordentlig U turn med nästa projekt.