Den lille prinsen 2015

Osborne har tagit sig vissa friheter med det älskade grundmaterialet – bokförlagan har sålt i ungefär fyrahundra miljarder miljoner exemplar – och låter en liten flicka spela huvudrollen i sagan om asteroid B-612:s enda mänskliga invånare. Hennes uråldrige granne visar sig vara den pensionerade pilot som agerar berättarröst i boken och som gjorde den lille prinsens bekantskap en livstid tidigare. Det är genom denne barnslige gubbe som Flickan får ta del av sagan om prinsens eskapader, och när Osborne dramatiserar avsnitt ur den berättelsen övergår han från den invanda estetiken till elegant stop motion-animerade pappersdockor, ett grepp som fungerar alldeles utmärkt. 

En radikalare ändring av ursprungshistorien är att låta den lille prinsen växa upp till en livstrött löneslav som behöver påminnas om sitt sorgefria ursprung av huvudpersonen. Här är det farligt nära helgerån, men att låta Flickan förbli en passiv bisittare hade gjort karaktären i stort sett överflödig. Dessutom är den ”extra” historien mera kongenial än vulgär. Flickan får så att säga agera som den stora prinsens lilla prinsessa i en påminnelse om att ingen som lever i de vuxnas värld går säker från potentiell liknöjdhet och slentrian.

Lite tjatigt blir det ändå emellanåt; ”Den lille prinsen” hamrar in sitt budskap om vikten av att inte bli vuxen tills öronen blöder. Men den gör det med ljuvligt vackert animerade små barnhänder. Röstskådespeleritruppen går inte heller av för hackor då bland andra Jeff Bridges, Rachel McAdams, Marion Cotillard och James Franco har tagit plats i studiobåset (trots att franska finansiärer har varit inblandade är ”Prinsen” en amerikansk produktion i den meningen att de animerade munnarna pratar engelska i originalversionen). 

Jag föreställer mig att ytterst få människor är obekanta med Saint-Exupérys ikoniska vuxenbarnbok vid det här laget, men om filmatiseringen av ”Den lille prinsen” kan få nya generationer att upptäcka den så är bara det värt produktionskostnaden. Det är dessutom trevligt att kunna konstatera att Mark Osbornes vision håller hela vägen och att filmen är en hänförande upplevelse i sig.