The Lodge 2019

Det är snart jul och Aidan och Mia åker motvilligt med sin pappa och hans nya unga flickvän Grace till familjens stuga i skogen. Pappan måste åka för att jobba ett par dagar, så han lämnar barnen under deras bonusmammas tafatta omsorg. De tre har inget annat val än att försöka komma överens, vilket visar sig bli svårare än någon från början trodde.

 

Denna rysare är regisserad av Severin Fiala och Veronica Franz som också tillsammans gjorde ”Goodnight Mommy” 2014. ”The Lodge” är det österrikiska parets första engelskspråkiga film och den handlar om sorg och trauma, med intressanta religiösa undertoner. Väldigt mycket utspelas, också i denna, i ett gränsland mellan medvetande och det som finns där under.

 

”The Lodge” är riktigt creepy från start. Den är ganska stillsam, men verkligen aldrig tråkig. Det finns en spänning i varje bildruta som orsakar ett hela tiden växande suggestivt obehag hos mig som åskådare. Jag bjuds inte på så många jumpscares, men är ändå rädd och nervig hela tiden.

 

Filmen är snygg i det enkla och karga, men också otroligt stämningsfull. Musik och ljud skapar tillsammans med det enträgna fotot en klaustrofobisk känsla som tidigt griper tag i mig och släpper sen inte.

 

Manuset är välskrivet och historien löper på med ett bra tempo mot det ödesdigra slutet. Det avslöjas dock lite för mycket redan inledningsvis, vilket är synd eftersom jag hellre hade velat bli överraskad pö om pö. Det är ändå inte ett jättestort problem i slutändan eftersom så mycket annat är så bra.

 

”The Lodge” gör flera blinkningar till andra rysare. Upprepade kameraåkningar i ett dockhus till exempel, för tankarna till ”Hereditary” (2018) och överlag påminner en hel del i denna om just den. Ändå är detta en helt annan och egen film. Där ”Hereditary” tänjde på gränserna, håller sig denna till konventionerna. Det betyder inte att detta är en tristare upplevelse, bara mer traditionell.

 

Jag måste prata lite om Riley Keough, som bland annat har setts i  "Mad Max" (2015) och "American Honey"(2016). Hon är som pappas flickvän Grace utomordentligt övertygande. Det är med blickar och försiktiga men hypnotiskt intensiva uttryck hon förmedlar sin karaktärs tilltagande förvirring och spiralen ner känns äkta och bottenlös. Och jag tror på henne hela vägen dit. Verkligen med hela mitt väsen tror jag på henne. Hon har gjort flera minnesvärda prestationer men här når hon verkligen ut och fram. Också de två barnen som spelas av Jaeden Martell (Aidan) och Lia McHugh (Mia) är riktigt trovärdiga. Det är ingen liten bedrift med tanke på hur nedtonad och fåordig deras motspelerskas karaktär är.

 

”The Lodge” är en rysare i dess rätta bemärkelse. Den är ryslig och väcker stort obehag utan att egentligen anstränga sig. Historien utspelas sig till stor del i det dolda och rör om under ytan, mellan raderna. Fotot och de silvertonade vinterfärgerna samspelar och skapar ett ångestladdat vinterlandskap som kramar om en med iskalla seniga armar. Detta kyliga kammarspel rekommenderar jag så varmt jag i sammanhanget kan.