The Look of Love 2013

Det är en riktig bragd och ett gediget CV han har att skryta med som grundare bakom herrtidningen "Men Only", investerare av fastigheter, ägare av restauranger och framgångsrika strippklubbar där spritt språngande nakna dansare roar i Londons Soho där imperiet byggts upp.  

Raymond lever efter ledorden "all publicitet är bra publicitet" och tar de stormiga rubrikerna i tabloiderna med en klackspark. Han är hedonist och materialist i dess rätta benämning, en festprisse som lever la dolce vita i Beatles-bandets sfärer och stoppar kuken i allt med två ben som han kan få tag på. Hela köret försvaras med orden "Not bad for a lad who arrived from Liverpool with five bob in his pocket."

Äpplet faller inte långt från trädet; pappas lilla bortskämda flicka, bästa vännen i vått och torrt, Debbie (Imogen Poots), hakar på faderns dåliga vanor och drar några linor kokain vilket blir ingångsdrogen till det tyngre heroinet som senare kostar henne livet. Baserad på societetslejonets liv betar filmen av åren från 70- till 90-talet som han och dottern tillbringade tillsammans med bröllop, skilsmässor och sjukdom, och växlar tempus mellan före och efter dödsfallet. Men den rör sig bara på det övre skiktet och vilar på flott och polerad smink, kostym och rekvisita, snarare än familjens starka band till varandra vilket gör det svårt att sympatisera i förlusten av en människas dyrbaraste gåva. Raymond förblir minsann en clown som reciterar Oscar Wilde-dikter under orgier.

Regissören ställer sig likgiltig inför den tröttsamma sexismen och nedvärderande inställningen till kvinnor som förekommer hos den gubbsjuke. Detta är ett stycke slappt filmskapande som inte appellerar och dessutom är rent ut sagt tråkig att jag befarade att Sandmannen skulle strö sömnpulver över mig. Varför man valt att göra en film om detta kan man i efterhand fråga sig. I konklusion knyter den ihop säcken på ett fint sätt men är inget som hänger kvar i tankarna särskilt länge.